Föreställ er att ni skulle be hundra slumpvis utvalda svenskar att nämna EN internationellt känd konstnär. Nej, jag har inte testat, men är ganska säker på att de flesta skulle säga Picasso. Konstvärldens megastjärna och ett namn som även de som är ointresserade av konst känner till.

Jag har ett komplicerat förhållande till Picasso. Det började redan hösten 1988, då jag skulle besöka den stora samlingsutställningen som hölls på Moderna Museet i Stockholm. Kön ringlade sig över bron och ända in till kajen utanför Nationalmuseum, det gick i snigelfart och tog timmar att ta sig fram. Så pass att jag hann bekanta mig med mina närmsta grannar i kön, och blev bjuden på varmkorv när vi passerade ett korvstånd! Väl framme i museet kände jag mig skeptisk. Otaliga nakna kvinnor i sängläge. Kvinnor dekonstruerade i kubismens namn. Var detta verkligen bra?

Ett antal år senare bekantade jag mig mer med myten Pablo Picasso, på franska Rivieran där han tillbringade många år. I Antibes finns ett Picasso-museum i Chateau Grimaldi som jag har besökt. Han bodde tio år i Vallauris där han gjorde keramik och dekorerade ett kapell, där jag också varit.  Han tillbringade sina sista tolv år i Mougins, fram till sin död 1973, och där har jag besökt ett fotomuseum med en permanent samling porträtt av konstnären. Hela Rivieran verkar vara mycket stolt över sin koppling till konstnären, ja, hela Medelhavsområdet. En stor kulturell manifestation har pågått under två år: Picasso Méditerranée, från våren 2017 till våren 2019, med utställningar och evenemang hela vägen från Marocko till Israel.  Det är helt enkelt svårt att undgå honom! När jag besökte Matisse-museet i somras pågick en utställning som avhandlade hur Picasso och Matisse inspirerades av – och tävlade mot – varandra, och vid mitt besök i Louisiana i Danmark i våras visades ett urval av hans tusentals urnor och fat i keramik.

Picasso och Pierre Matisse, Henri’s son

Jag gillar abstrakt konst, modernism och expressionism. Jag skulle aldrig säga ”Man vill ju se vad det föreställer” och undviker också ”detta kunde ett barn ha målat”. Ändå är det något som gnager med Picasso. Det är något med hans enorma produktion, hans spretighet och hur allt han gjort tokhyllas. Lite av kejsarens nya kläder. Det är mycket av Picassos konst som jag inte gillar, men karln hade otvivelaktigt en utstrålning som förmodligen var en starkt bidragande orsak till hans stjärnstatus. Han var själva sinnebilden av självcentrerad kulturman som lämnade kvinnor, barn och brustna hjärtan efter sig, men karisman kan ingen ta ifrån honom.

Här följer lite Picasso-konst som jag sett under året som gått, varav en del som jag anser understryker min tes; från Louisiana i Humlebaek, Matisse-museet i Nice, Nasjonalgalleriet i Oslo och KODE i Bergen. Förlåt, förlåt… jag bara måste säga det: Det är inte någon ABF-kurs som varit i farten, eller förskolan Ekorren som haft föräldravernissage, det är världens mest berömde konstnär Pablo Picasso!

Här är det mest ramen som skämmer målningen…

En tidig målning, 1903

Picasso får akupunktur

PS. Kanske inte så konstigt att man växer upp med ett stort ego, när ens fullständiga namn är Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Ruiz Picasso. Ja, det är sant!