Min bästa värsta reseupplevelse!

”Vilken är din värsta reseupplevelse?”

Den frågan ställs ofta i intervjuer i resereportage, och då brukar jag rannsaka mig själv; vad skulle jag svarat på en sådan fråga? Jag har varit lyckligt förskonad från både olyckor, rån och annan brottslighet under mina resor. Men det finns en svarskandidat som skulle kunna tyckas självklar: matförgiftning i Mongoliet.

Efter fyra dagar i Khan Khentii är jag tillbaka i Ulaanbaatar för en övernattning, innan resan går vidare till Gobiöknen. I hotellets hiss träffar jag på Craig från Australien, en geolog som jobbar med att utvinna guld för ett kinesiskt gruvbolag, och vi slår följe ut på restaurang. Som omväxling till den mongoliska maten beställer jag en Caesarsallad. Hur smart är det att äta grönsallad i ett land med helt annan bakterieflora än den man är van vid? Inte alls…. inte alls.

Morgonen efter mår jag fortfarande finemang, äter frukost och blir hämtad av en ny guide, denna gång med artistnamnet Eric. ”Ni turister har annat att lära er än våra krångliga namn” säger Eric, men när jag insisterar får jag veta att han heter Ertenbut. Mycket roligare än Eric, eller hur? Han tar mig och mina nytillkomna reskamrater June och Julia från New York och Klaus och Hanne från Frankfurt till tågstationen, där vi får kliva på det gedigna tåget från 40-50-talet och installera oss i en kupé. Nu ska vi resa sex timmar österut på Transsibiriska järnvägen.

Jag är mycket entusiastisk! En välklädd tågvärdinna i högklackat bjuder på té i kupén. Tåget stannar vid varje station utmed spåret, och blir sedan vederbörligen avvinkat av en oftast kvinnlig stins med uniform och stinsspade. Däremellan beundrar jag de mongoliska vidderna med talrika flockar av hästar, kor, jakar, får och getter. Men… sedan börjar jag må dåligt.

Det kan vara lämplig att hoppa över detaljerna, men närkontakt med en tågtoalett från 50-talet på transsibiriska järnvägen är otvivelaktigt en härdande och något absurd upplevelse. Ni som varit med ett tag vet hur det såg ut även på svenska tåg förr i tiden, öppet rakt ut på rälsen. Och sedan vill jag slå fast att våtservetter är en uppfinning värdig Nobel-priset.

Prövningarna är inte slut där. Jag genomlider en timmes bilresa sista biten till lägret i Gobiöknen, det kunde gått illa men det gjorde det inte. Framme i lägret blir det raka vägen till sängen i min jurta, och en hink bredvid. Jag är fast besluten om att vara på benen dagen efter för att rida i öknen, och talar om detta för Eric.

Det blir två dagar till sängs i jurtan. Magen vänder sig ut och in i protest bara av tanken på mat, och det enda jag med nöd och näppe får i mig är lite vatten och en burk avslagen coca cola, ett gammalt husmorstips. Det är nu det är dags att ställa sig frågan; är detta min värsta reseupplevelse? Utan att göra någon efterhandskonstruktion kan jag säga nej, det kändes mest som ett annorlunda äventyr. Här ligger jag i en jurta i Gobiöknen, och kan inte annat! Ute är det 35 grader varmt och sandstorm, i jurtan är det ganska svalt och mysigt och luktar fräscht av golvets lärkvirke. De söta tjejerna ur lägrets personal tittar till mig flera gånger om dagen, för att höra om jag vill ha något. En kväll står det ett helt gäng med mongoliska barn i dörröppningen och tittar storögt på den konstiga tanten som ligger hela dagen.

När det börjar vända finns det något jag är dödligt sugen på: Ekströms nyponsoppa eller blåbärssoppa. En påse av dessa ska hädanefter alltid få följa med som nödutrustning på långväga resor. Min mongoliska vårdarinna kommer med en tallrik ris-soppa. Det är säkert milt och skonsamt för magen, men när jag känner risgrynen i munnen tar det tvärstopp. Till slut kommer jag på att jag nog skulle kunna äta lite yoghurt. Iskall hemmagjord yoghurt blir min väg tillbaka! Fråga mig inte om mjölken kom från jak, kamel, häst eller ko, men det lägger sig som bomull i magen. Nästa steg är att knapra i sig en halv pirog.

Sista dagen är jag stark nog att ta en dusch i duschjurtan och sedan promenera lite i Gobi-öknen, kolla hällristningar och vackra stenar och bekanta mig med lägrets kameler. Sedan bär det av tillbaka till Ulaanbaatar. Hur var det Ulf Lundell sa… ”En inställd spelning är också en spelning”. Jag har fortfarande inte ridit i Gobi-öknen, men bott i jurta, det har jag!