Efter ett dygnslångt stopp i Palermo var det dags för den egentliga anledningen till min Sicilienresa. Ridresan! Lite småpirrigt… det var tre och ett halvt år sedan jag var på ridresa sist och under de åren har jag bara gjort ett fåtal turer, oftast på islandshäst. Upplägget för den här resan var lite annorlunda än mina tidigare; ingen långritt från plats till plats utan fast boende på en gård, och ridning varvat med utflykter och restaurangbesök.

Mark och hans dotter Pippa (med ursprung i Malta och Wales) driver verksamheten på ett ställe de döpt till Pippa’s Paddock, beläget en bit utanför byn Alia sju mil sydost om Palermo. Gården har fyra gästrum med egen toalett och fyra-fem bäddar i varje. Vid mitt besök fanns här tjugo hästar, fjorton katter, fem hundar och ett stort antal marsvin fördelade på en herr- och en damavdelning, samt två trevliga tyska ungdomar: Samadi och Max som arbetade mot mat och husrum. Av de tjugo hästarna var det bara drygt hälften som var igång i verksamheten, resten var föl, unghästar eller pensionärer, och merparten av hundarna hade räddats från gatan, utmärglade och övergivna. Det råder ingen tvekan om att Mark och Pippa älskar sina djur!

Frukost på terrassen

Pepita var med oss på alla ridturer

Valpen Alva

Buffy och Lucy

Nästan alla katter på en bild

De två första dagarna red jag Tyrone, som var en stor och mycket stabil gentlemannahäst. De fyra sista red jag stoet Qalbi som hade mer personlighet och egen vilja, dock inte starkare än min. Även om hästarna var beundransvärt lugna i situationer med slamrande fordon och stormskällande hundar så gjorde man bäst i att hålla i tyglarna och vara alert. Det var inte fråga om att bara åka häst, vilket var roligt och utmanande!

Min vecka

Lördag: Mark hämtade på tågstationen Roccapalumba-Alia strax efter klockan två, och körde mig den dryga milen till gården. Tanken var att börja med en liten provtur till häst, men det blåste och regnade och vi gjorde istället ett besök i en gårdsbutik på en fårgård i en närliggande by. Jag köpte en bit ost med pistagenötter och en bit pecorino, veckans enda utgift eftersom allt annat ingick i resans pris. På kvällen åt vi en delikat middag i restaurangen Lago Verde på landet utanför Alia.

Söndag: Efter busväder hela natten höll det upp, och hästarna sadlades. Pippa, Samadi och jag red en tur i Gurfadalen, bland annat förbi de uråldriga grottorna som grävts ut i sandstenen av mänsklig hand. På hemvägen tilltog regnet och blåsten igen, regnjackan höll emot skapligt men ridbyxorna blev dyngsura. Efter lunch och en kort vila bar det iväg sju mil till Agrigento och Valle dei Templi, en fantastisk plats, och sedan middag i Agrigentos gamla stadskärna.

Gurfa-grottorna

Måndag: Sol och blå himmel! Pippa, Samadi och jag gav oss ut till häst igen, denna gång upp på höjden med vidunderlig utsikt i alla väderstreck. Det var lite halt efter gårdagens regn, men en kort galopp blev det. Efter lunch på terrassen var det dags för utflykt igen, denna gång sju mil till Corleone och besök i stadens Antimaffiamuseum. Efter det besökte vi Palazzo Adriano, vars torg var inspelningsplatsen för den Oscarsbelönade filmen Cinema Paradiso  från 1988. Det var stort för en cineast som mig, och ja, jag kände igen mig! Kvällsmat: pizza i Alia.

Filmen och verkligheten (30 år senare)

Tisdag: Pippa och jag red en tur upp på höjden med utsikt mot havet, genom byn Alia och tillbaka. Turen innehöll en del äventyrliga inslag, som när två stora fårhundar av rasen Maremma hoppade över staketet och cirklade runt oss, våldsamt skällande på lilla Pepita som följt med oss på turen. Efter det dök det upp tre lösa hästar som kom oss till mötes. Jag fick hålla våra hästar medan Pippa jagade bort de andra, och allt avlöpte väl.

Efter två utflyktsdagar hade jag bett om en ”ledig dag”, och stannade på gården för att hjälpa Samadi och Max med att plocka oliver. De hade kämpat hela förmiddagen men allt som allt fick vi ihop 35 kilo – fortfarande en bra bit kvar till 200 kilo som var nedre gränsen för att lämna till pressning. På kvällen middag på gården.

Vindkraftverken på höjden

Olivplockning

Onsdag: Pippa, Samadi och jag red iväg på en tur till Villa Dafne, ett väldigt fint Agriturismo-ställe utanför Alia med boende, restaurang och pool. När vi kom fram mötte Mark upp med två nyanlända gäster: Jenny och Paul från Arizona. Efter en överdådig lunch i tre akter pustade vi en timme, och sedan bytte Jenny av Samadi och vi red hemåt. Sammanlagt fyra timmar i sadeln för mig, med avbrott för lunchen. På kvällen var vi fortfarande så pass mätta att vi delade på två pizzor för fyra personer i Alia.

Villa Dafnes matsal

Torsdag: Förmiddagen innebar väntan på ytterligare en ridgäst: Mathieu från Belgien, som kom direkt från flyget. Han gjorde ett snabbt klädbyte och sedan var vi iväg: Pippa, Samadi, Jenny, Mathieu och jag. Vi red i fyra och en halv timme till en gård utanför byn Sclafani Bagni. Väl framme släppte vi hästarna i en hage. Mark, Max och Paul anslöt, vi tog en aperitif inne i byn och fick sedan en hejdundrande middag hos Rosanna och Salvatore på gården där vi också bodde över.

Fredag: Efter frukost tog vi ett bad i den varma svavelosande källan utanför byn, och undersökte ruinerna av ett SPA från 1700-talet. Upp till häst igen och samma väg tillbaka till Pippa’s paddock. På kvällen åt vi en fin måltid på restaurangen La Rocca i Roccapalumba.

Svavelbadet

Lördag: Hemresa efter frukost

Sammanfattning

Det var en fantastisk vecka, med hästar, god mat, intressanta utflykter och en avslappnad stämning –  jag kände mig verkligen som en gäst i familjen, om än på tillfälligt besök! Som alltid på de ridresor jag gjort så kommer man lite närmare folket, naturen och kulturen än vad man gör som tillfällig turist i en stad. Här fanns oändliga möjligheter att fråga om allt; jordbruk, landsbygdens situation, historia, språk och mat. Därtill utbytet med andra trevliga medresenärer, i detta fall Mathieu från Belgien och Jenny och Paul från Arizona men för tillfället boendes i Oxford.

Det var med saknad jag sa adjö dem alla, och också till Qalbi och Tyrone. På vägen till flygplatsen bekände jag att jag varit lite nervös för ridningen, men Mark sa: ”You did very well”. Ja, jag klarade mig faktiskt bra! Jag kör på ett tag till, tills det tar emot, för detta är det roligaste jag vet!