Bergslagen är ett geografiskt område utan distinkta gränser, som brukar sägas sträcka sig mellan norra och västra delen av Västmanland, sydöstra Värmland och södra Dalarna. Det som förenar är kulturarvet som hörs i namnet: här bröt man berg; malm, metaller och mineraler, i tider då detta byggde upp ett ekonomiskt välstånd. Min Bergslagenresa började i Värmland: Långban och Lesjöfors.

Långbans gruvby

Långban är en av världens mineralrikaste platser, där man funnit omkring 300 olika mineraler varav cirka 70 helt unika. Här bröts järnmalm redan på 1500-talet, och bergshanteringen fortsatte ända fram till 1972, då gruvan stängdes för gott. Nu är området öppet för besökande, och fortfarande finns det mesta av den ursprungliga miljön kvar: byggnader och gruvschakt. Under 2020 är utställningarna inomhus stängda, och det togs därför inget inträde utan var fritt att traska omkring på området.

I gruvfogdegården i Långban föddes två celebriteter: järnvägs- och kanalbyggaren Nils Ericson år 1802 och hans bror uppfinnaren John Ericsson året efter, 1803. På gårdsplanen utanför huset står en gigantisk minnessten rest 1867, men där nämns bara John. Anledningen sägs vara att bruksmännen som lät resa stenen var besvikna över att Nils underlät att dra nordvästra stambanan genom Bergslagen.

En så kallad skarnhög på området, en jättehög med sten som brutits i gruvan, är fridlyst som naturminne och skyddad för eftervärlden. Men i de långsträckta stenåsarna på andra sidan vägen är det fritt fram att låna en hacka i receptionen och gå loss! Jag nöjde mig med att titta, men fick en liten pratstund med en entusiastisk geologistuderande man från Schweiz, som kommit i ett tidigt skede av corona-epidemin och blivit kvar i Lesjöfors tillsvidare.

Nya schaktets lave

Gruvhål

Hyttsjön

Gruvfogdebostaden, bröderna Ericssons födelsehem

Slutet på en epok, 1972

Tibergs udde

I anslutning till gruvbyn ligger naturreservatet Tibergs udde, namngivet efter Hugo Viktor Tiberg som var disponent vid gruvan mellan 1875-1913. I den mineralrika hagmarken skulle det växa orkidéer, men jag hade litet hopp om att finna några så sent som i juli.  Men se där! Jag såg massor av purpurknipprot som är en senblommande orkidé, några brudsporrar på väg att blomma över, och ett överblommat tvåblad. Vilken jackpot, med mina tidigare observationer i Tiveden så är jag på topp som okidéspanare i år!

Purpurknipprot – Epipactis atrorubens

Brudsporre – Gymnadenia conopsea

Lesjöfors i mitt hjärta

Lesjöfors har funnits med bland mina planerade resmål i flera år, långt före allt ståhej med corona och svemester. Hur kommer detta sig? Jag har passerat Lesjöfors många gånger under min livstid, de senaste tio åren minst en gång om året. Orten är en hållpunkt på min resväg norrut från Ulricehamn: Falköping-Skövde-Mariestad-Gullspång-Kristinehamn-Filipstad-Lesjöfors-Vansbro, och i Vansbro väljer man vänster till Sälen eller höger till Mora. Varje gång jag passerat Lesjöfors så har jag gripits av en blandning av fascination och medkänsla. Orten hade sin storhetstid som bruksort fram till 70-talet och är själva sinnebilden av avfolkningsbygd; längs genomfartsvägen ligger forna butikslokaler i förfall, det finns några fina hus men för varje fint finns minst fyra ruckel.  Min efterforskning visar att det bodde cirka 2400 personer här 1970, och nu är antalet nere under 800: en minskning på 67 procent. Två tredjedelar!

Detta får bli exemplet på Lesjöfors mindre tilltalande husbestånd…

Räcker det inte med att susa förbi då? För mig är “skuggsidan” av Sverige minst lika intressant och lockande som “solsidan”, där många turister flockas. Och så var det Lesjöfors museum, vars förträfflighet jag läst om och även hört en bekant vittna om. Med begränsade öppettider under vintertid har det aldrig passat med ett besök vid mina tidigare genomresor, men nu skulle det åtgärdas.

Lesjöfors museum

Lesjöfors museum är ett museum över Lesjöfors som ort och bruk, men det är också ett museum över hela Sveriges samhällshistoria: industrin, idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, frikyrkorörelsen, politiken, hemmet och Folkets hus.  Det unika är de uppbyggda miljöerna där man får gå runt och till och med peta på sakerna (utom i coronans år, anno 2020), som en historiens voyeur, som om människorna som hörde hemma där bara lämnat och gått. Tidskänslan byggs upp med autentiska radio- och TV-sändningar, och jag kunde bland annat återuppleva Humle och Dumle i skafferiet, mitt allra första TV-minne. Ett rum tillägnas det förr framgångsrika Lesjöfors bandylag och disponenten Gerard De Geer, bandybaronen kallad, som lät spelarna träna på del av arbetstid.

Museet var större än jag trott, men alldeles lagom och fullständigt underbart. Första utställningen öppnade 1990, men uppbyggnaden av museet har pågått mellan 1987 och 2018 och är tydligen i stort sett en mans verk: Larseric Vänerlöf. Respekt. Jag har besökt många historiska museer i min dag, och detta är ett av de allra bästa! Och det ligger i Lesjöfors, glöm inte det. Gör ett stopp om ni åker förbi.

Länk: Lesjöfors museum