Jag bytte tåg på stationen år 1982, det var vad jag hade sett av Neapel tidigare. Inte heller den här gången får Neapel riktigt den uppmärksamhet den förtjänar. Den mesta tiden går åt till våra utflykter till Pompeji och Capri, och det är bara området kring stationen, hamnen och de äldsta kvarteren som vi hinner se. Så vårt besök är kort, men intrycken starka.

Neapel har inte gått någon charmkurs. Staden är uppseendeväckande ruffig; med klotter på väggarna, skräp på gatorna och trånga, mörka gränder. Trafiken är hetsig och högljudd. Blomlådorna på gatan saknar blommor, i dem finns i stället skräp och cigarettfimpar. På de ställen där vi ändå ser några vackra hus är det oftast en byggkran, avspärrningar och stora hål i gatan utanför. Hela Piazza Garibaldi framför stationen är en byggarbetsplats. Några områden i gamla stan kan möjligen kallas pittoreska, men knappast charmiga.

Samtidigt är det genuint och befriande att staden inte fjäskar och smyckar sig för turisternas skull. Neapel är inte bildskön, men har massor av karaktär — som en städernas motsvarighet till Steve Buscemi. Jag gillar det!

Det finns två saker som gör Neapel värt en resa i sig – maten och kaffet. Maten är till synes enkel, men med fina råvaror och mycket smak. Någon har liknat den franska maten vid en oljemålning, där man duttar och fixar och lägger på lager efter lager. Den italienska maten kan då istället liknas vid en akvarell, med lätta, luftiga penseldrag, få ingredienser och där kocken måste ha självförtroendet att göra rätt första gången. Fast nu följer ju inte maten några absoluta landsgränser, maten på franska Rivieran liknar mer den italienska. Hur som helst, allt är delikat. Pasta, pizza, skaldjur – Neapels mattradition är i världsklass!

Om maten är enkel, så är kaffet desto mer komplicerat. Inte en droppe ljummet eller blaskigt bryggkaffe i sikte. Kaffet tillreds av nymalda bönor under stor koncentration av en barista; en kaffebartender med gedigen yrkesstolthet. Bakom bardisken finns en arsenal av maskiner, där baristan gör caffè (lika med espresso), cappuccino, caffè macchiato, caffè ristretto, caffè corretto (kaffekask) eller kanske caffè americano, en eftergift till de som vill ha en stor kopp. Bakverken till är inte heller att leka med. Italienskt kaffe är världsbäst, och kaffet i Neapel kan vara det allra bästa! ”Probably the best coffee in the world”

Slottet vid hamnen. Man fattar att Neapel är gammalt när Castel Nuevo (Nya Slottet) har anor från 1279!

Utsikten från vårt rum på Albergo Vittorio Veneto, fem minuters promenad från stationen och ett stenkast in från Piazza Garibaldi (Via Milano 98). Enkelt men rent, billigt (400 kr/natt för två) och med air condition. Mycket folk som ”hängde” i kvarteren runt stationen, men ingen som besvärade oss det minsta.