Tongariro Alpine Crossing är ansedd som den vackraste endagsvandringen på Nya Zeeland, och en av de tio vackraste i hela världen. Som en del i berömmelsen är området platsen för inspelning av scener i Sagan om Ringen och Hobbit-filmerna, och alla som sett filmerna minns väl Frodos och Sams mödosamma vandring genom Mordor. 2016 gjorde jag denna vandring, inte till domedagsklyftan men förbi verklighetens Mount Doom: Mount Ngauruhoe.

Klockan 7.15 avgår minibussen från vandrarhemmet, fylld av förväntansfulla men lite spända vandrare. Chauffören gör inget för att lugna oss, snarare tvärt om: ”Är ni säkra på att ni klarar av detta? Vill ni hoppa av så bestäm er nu!”. ”Se till att vara på plats vid avhämtningen på utsatt tid, annars blir ni lämnade kvar”. ”Någon som tänkt bestiga vulkanen? Förra året var det en som dog, när hon fick en nerfallande sten på sig”.  Några extra toppbestigningar har jag inte tänkt mig, den ordinarie vandringsleden på 19,4 km räcker gott.

Mangatepopo Parkering (1100 m ö.h.) till Soda Springs (1350 m ö.h.)

Första delen av leden går över ett ganska flackt landskap, med bäckar och myrmarker i svart lavasand. Vid Soda Springs ges sista chansen att besöka toaletten före vandringen; i de minst sagt ofräscha och stinkande utedassen på rad.

Lavaöken

Soda Springs till South Crater (1650 m ö.h.)

Sedan startar en brant stigning med trappor och stigar som sicksackar sig upp för branten. En ansträngande vandring, men väl uppe på platån kommer belöningen; en fantastisk utsikt över Mt Ngauruhoe och landskapet omkring. Solen värmer, men vinden biter och kyler.

Mount Ngauruhoe

South Crater till Red Crater (1886 m ö.h.)

Leden går vidare över en karg stenöken som påminner något om Mordor, trots sol och blå himmel. Nästa stigning är också brant, och innefattar passager med kedjor att hålla sig i. När jag når ledens högsta punkt vid Red Crater är utsikten obeskrivbar! Bakom mig har jag ännu bättre överblick över Mt Ngauruhoe, framför mig har jag den mest bedårande vyn av de giftgröna smaragdsjöarna; Emerald Lakes, och runt omkring ser jag milsvida vyer och rök och ånga som stiger ur jordens innanmäte. Området hade sitt sista stora utbrott 2012, och det ryker än.

Emerald Lakes

Red Crater

Red Crater till Blue Lake (1725 m ö.h.)

Vägen ner från Red Crater är en jobbig brant sträcka, där man går i löst grus utan att få fäste, och för första gången saknar jag ett par vandringsstavar. Nere vid de svavelosande smaragdsjöarna får jag tömma kängorna från grus. Jag passar på att äta min matsäck, och letar sedan upp några fina lavastenar till min stensamling innan jag traskar vidare. Strax kommer ännu en stigning till Blue Lake, en oval sjö som är helig för maorierna och blå som himmelen själv.

Blue Lake

Blue Lake till Ketetahi Hut (1456 m ö.h.)

Efter Blue Lake går leden nedåt utmed bergssidan i vida svängar, och landskapet förändras med stora friliggande lavablock, mossor, lavar och alpina blommor. I fonden, miltals framåt ser jag Lake Taupo. Vid hyttan Ketetahi finns det dricksvatten, utedass och sittmöjligheter.

Utsikt över Lake Taupo

Ketetahi Hut till Ketetahi Parkering (800 m ö.h.)

Nu känns det som om jag är nästan framme, men ack vad jag bedrar mig! Det är en lång vandring kvar, mestadels utför. Någon gång kommer det en stigning, och då skriker kroppen ”nej, inget mer uppför!!!”. Jag fascineras av naturen och de olika miljöerna jag passerar på vägen ner. Från karg stenöken till alpint landskap, till ljunghed och slutligen ner genom den frodiga skogen med trädormbunkar. Men kommer inte parkeringen snart? Till slut är jag framme, och sällar mig till alla utmattade vandrare som slagit sig ner i väntan på transport. Jag klarade utsatt tid med mycket god marginal!

Nedstigning

Sammanfattning

Vandringen är 19,4 km och den angivna tiden 8 timmar och 30 minuter är väl tilltagen. Jag klarade vandringen på 6 timmar och 40 minuter i normal takt, med en kort matrast men många fotostopp. Vandringen startar alltså på 1100 m ö.h., går som högst upp till 1886 m ö.h. och slutar på 800 m ö.h., och det var nedstigningen som kändes mest i knän, skenben och vader de följande tre dagarna.

Var beredd på att det är otroligt mycket folk på den populära leden under högsäsong; tusentals en vacker dag som den dag jag gick. Ett lämmeltåg är en relevant beskrivning. Detta kan möjligen förstöra någon påtänkt fotovy, men eftersom folk håller sig på leden så finns det oändliga vidder av magiskt folktomt landskap i stort sett i 180 graders vinkel. Take it or leave it!

webbplats Tongariro Alpine Crossing

Februari 2016