Tredje stoppet på vår nationalparkstur är Muddus nationalpark, eller Muttos på samiska. Den här nationalparken inrättades 1942, den har utökats vid två tillfällen och är nu nästan 500 kvadratkilometer stor. Sveriges största skogliga nationalpark! Jag har läst mig till att förutom skog ska här finnas myr, raviner och vattenfall, och gott om mygg i säsong. Vilken tur att deras säsong är över!

Trots de långa avstånden i den här delen av landet känns det ändå som att parken har ett centralt läge, belägen mitt emellan Jokkmokk och Gällivare. Nationalparksentrén Skájdde ligger i parkens södra ände, en mil från avfarten vid E45 vid en kraftverksdamm i Stora Luleälven. Det är knappt fyra mil från Jokkmokk till entrén och när vi ska vidare igen är det åtta mil till Gällivare, där vi åker en bra bit utmed parkens norra gräns.

Muddus markerade vandringsleder på sammanlagt cirka fem mil är koncentrerade i parkens södra ände. Idag har vi siktet inställt på Muddusfallet, sju kilometer bort. Det finns ingen rundtur som understiger två och en halv mil, så det får bli till fallet och tillbaka samma väg. Skogen är vacker och stilla, och underlaget mjukt och betydligt mer lättgånget än tidigare dagar. På några ställen erbjuds alternativa sträckningar: slät mark eller kuperad. Sonen tittar längtande på de kuperade alternativen, men mitt ömmande knä är tacksamt för relativt slät mark. Några mindre stigningar avverkas, och efter dem är vi uppe på en ås som leden följer. På ett ställe brakar det till i buskarna: en ren, som blir lika överraskad som vi blir. Renar är för övrigt det enda större djur vi stöter på under våra vandringar, och det är kanske lika gott det.

”A walk in the park”

Platt eller uppåt, bara att välja väg!

Rallarrosens höstfärger

Så är vi framme vid Muddusfallet (Muddusagahtjaldak på samiska), som slänger sig ner på andra sidan ravinen. Här bryts tystnaden; trots avståndet hörs ett mäktigt dån från vattenmassorna i det 42 meter höga fallet. På vår sida ravinen finns en rastplats med bänkar och ett staket utmed branten. Efter fikapausen konstaterar vi att det finns en ännu bättre vy över fallet utanför staketet ner till höger, och förevigar varandra där på foto. Jag med en hand på tallen, för stabilitet.

Vandringen tillbaka går lätt, och känns inte alls som en upprepning. Nu ser jag ju allt från andra hållet! Begynnande höstfärger, en hackspett som går loss på en torrfura, en skojig rot som bildar en båge. Tillbaka på parkeringen räknar vi in 14 kilometer, och en tid på fyra och en halv timme inklusive paus.

Klockan tre, och solen står lågt

Världsarvet Laponia

Muddus nationalpark används av både fjällsamebyar och skogssamebyar för renskötsel under olika tider av året, och ingår i världsarvet Laponia tillsammans med nationalparkerna Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet, två naturreservat och nio samebyar. Laponia är därmed Sveriges största världsarv, och ett av de få som omfattar både natur- och kulturvärden. Nationalparkerna Muddus, Padjelanta och Sarek förvaltas också av Laponiatjuottjudus – en ideell förening som ansvarar för själva världsarvet. Dock inte Stora Sjöfallets nationalpark av vad jag kan utläsa från Sveriges nationalparkers hemsida, den förvaltas av länsstyrelsen i Norrbotten.

En iakttagelse är att man gjort ett språkligt ställningstagande här. Vid parkens entré står det Muttos och inget annat. På informationsskyltarna står den samiska texten först, sedan på svenska. Föreskrifterna däremot endast på svenska, det förutsätts (troligen med grund) att det inte är samerna som behöver lära sig att bete sig i naturen. Någon information på engelska ser jag inte alls, trots att hälften av alla bilar på parkeringen har utländska registreringsskyltar. Inne i parken förekommer ett antal små skyltar på samiska i ledkorsningarna, där vi inte kan gissa oss till om den pekar mot en plats eller kanske är en skylt som visar mot entrén, och inget på kartan ger några ledtrådar om betydelsen. Jag förstår, och sympatiserar verkligen med att det samiska språket värnas och att de ursprungliga samiska namnen på platser tas tillbaka, men det vore bra att ha även besökarna i åtanke.

Efter vårt besök i Muddus åker vi vidare till Gällivare, och bor över i en stuga på Gällivare camping. En riktigt fin stuga med välutrustat kök, egen toa och dusch, och TV i storstugan. Jag har After hike med ett glas tetra-rosé på verandan, och sedan blir det egenlagad pasta med tonfisk- och tomatsås.
Det ska va gôtt å leva (som Eva)!