Vandra inkaleden – andra dagen

Vandra inkaleden – andra dagen

Andra dagen av fyra på min vandring, den 22 september 2019.

Klockan 05.30 hörs ett försynt ”Coca tea, ma’am” utanför tältet, och en kopp rykande varmt te serveras i tältöppningen. Frukosten serveras strax efter 06.00 och sedan är vi iväg klockan 07.00. Vi är förvarnade om att den här dagen är den hårdaste av dem alla, och Elio förklarar upplägget: 400 höjdmeter, rast, 400 höjdmeter ytterligare, lunch. Sedan de sista 400 höjdmetrarna upp till ledens högsta punkt Warmihuañusca-passet eller ”Dead woman pass”.

Det står klart från dag ett att mina vandringskamrater har långt större idrottsliga meriter än jag. Allt annat hade varit konstigt eftersom mina är försumbara, men Kenneth har till exempel cyklat Sverige runt från Smygehuk till Treriksröset, bara en sådan sak! Jag halkar på efterkälken, men knatar målmedvetet på i min egen takt. Jag hamnar i samma rytm som några vandrare ur andra grupper, ett ungt indiskt par och två brittiska kvinnor i min ålder som tar lika frekventa hämta andan-pauser som jag. Elio håller sig diskret en bra bit bakom, för att inte stressa mig. Nu vandrar vi på stentrapporna som inkafolket byggt, uppåt, uppåt och ännu mera uppåt.

Utsikten vid vårt lunchställe är makalös, men jag passar på att lägga huvudet på ryggsäcken och slumra till en stund. Några företagsamma bybor från Wayllabamba har satt upp en liten ”kiosk” där vi kan köpa läsk och snacks. Är det någon enda gång man ska dricka läsk, så är det nu. Sockret i Fantan går rakt ut i blodet.

Dags för sista delen uppåt, och jag är vid gott mod. Jag vandrar inkaleden, hurra! Jag har ingen längtan efter att ge upp och ingen rädsla för att inte klara av det, utan sätter små delmål: ”till det trädet, sedan får jag pusta lite”, sedan ”till den stenen, sedan vila”. Hjärtat klappar på som bastrumman hos ett hårdrocksband och varje steg känns tungt, men förr eller senare ska jag komma fram. Elio frågar om jag känner av någon huvudvärk (ett tecken på höjdsjuka), men jag svarar att det bara är benen som är orkeslösa. Mörka moln letar sig upp genom dalgången och jag tar på regnjackan och regnskydd på ryggsäcken, precis innan de första regndropparna faller.

Så äntligen är jag uppe på högsta punkten, ”Dead Woman Pass” 4215 meter över havet. Det högsta jag någonsin varit, och jag har gått dit på egna ben! Passet har fått sitt namn av att det liknar profilen av en liggande kvinna, så inga reella dödsfall -vad jag vet. Regnet piskar på, åskan dundrar mellan bergstopparna och utsikten är obefintlig, men jag är lycklig!

Sedan går det brant neråt, vilket också är väldigt jobbigt på regnhala stentrappor och med darriga ben. Jag får ändå upp farten så pass att jag kommer ikapp resten av gruppen, som stannat och fotat när solen tittar fram. Nu har jag ork att beundra naturen igen; frodiga molnskogar och en och annan färgglad blomma. När vi kommer fram till lägret i en dalgång vid Pacaymayo-floden, på 3600 meter över havet, så applåderar bärarna. Som alltid, men denna gång kändes det extra välförtjänt. Elio berömmer gruppen för att, även inklusive mig, ha gjort en bra tid. Dagens tur var också cirka 11 kilometer, 1200 meter uppåt och 600 neråt, och tog åtta timmar. Dagens dagboksanteckning: ”Helt slut!!!”

2019-12-04T14:59:52+00:001 Dec 2019|1 kommentar

En kommentar

  1. Eva Gyllin 2019-12-05 vid 16:54 - Svara

    Så bra du beskriver. Jag sitter här med tårar i ögonen. Vilken bedrift!

Lämna en kommentar