Ridtur i Khan Khentii

Ridtur i Khan Khentii

Min guide Tumru kan området som sin egen ficka. Efter den inledande dagen rider vi i Khan Khentii nationalpark i ytterligare tre dagar, drygt fem timmar per dag. Jag vill gärna tro att han ser detta som ett trevligt jobb, att visa runt en hänförd turist som har ett konstant leende på läpparna (dock med munnen stängd, för att undvika att få en svärm av de talrika flugorna i gommen). Vyerna är obeskrivligt vackra. Jag ser berg, flod, dal och slätt utan varken vägar eller bebyggelse, mil efter mil åt alla väderstreck, och jag njuter i fulla drag.

Det känns lite konstigt att vi inte har möjlighet att prata med varandra, men Tumru bryter tystnaden då och då genom att brista ut i smäktande skönsång, som Mongoliets svar på Christer Sjögren. Ibland pekar han på en fågel, säger namnet på mongoliska och jag försöker upprepa efter bästa förmåga. Fåglar har aldrig varit något specialintresse för mig, men visst är jag fascinerad av att se falkar, hökar och gamar cirkla på himlen.

Desto mer intresserad är jag av växterna. På bergssidorna växer skogar av lärkträd. I de fuktiga dalgångarna finns makalöst frodiga blomsterängar med ett oräkneligt antal arter; några känner jag igen och andra är nya bekantskaper. Busken ölandstok, ett obligatoriskt inslag i alla svenska trädgårdar på 70-talet, växer vilt i stora buskage.  Den gula dagliljan som i förädlad form är en vanlig trädgårdsväxt hemma finns i stora bestånd, så också vild rabarber. På en del sluttningar växer en utsökt decimeterhög knallorange lilja. Tumru kliver av hästen, krafsar fram två liljelökar och ger mig den ena. Fint, tänker jag, den kan jag ta hem och plantera i kruka. Nej då, han visar hur man ska äta den. Det vore oartigt att tacka nej när det bjuds, så jag knaprar i mig min liljelök; den smakar fräscht och syrligt som en mycket mild gul lök.

Området är också en dröm för en stenfantast. Klippor som slipats av tidens tand skapar spännande formationer; några står upprätt som gigantiska fallosar, andra bildar grottor eller tårtformade kullar. Vi rider förbi ett fält där massor av vackra stenar ligger i dagen, gnistrande som vita bergkristaller. Fältet är någon kilometer från lägret, och på eftermiddagen går jag tillbaka för att plocka några stenar.  Det är en slags kvarts, men mongolerna har gett stenen det prosaiska namnet Fat Stone eftersom den liknar ett stycke fårtalg. Tur att jag packar lätt på resa, för på hemvägen från Mongoliet har jag två kilo sten med i väskan!

Min häst sköter sig oklanderligt. Vid ett tillfälle passerar vi en våtmark i ett floddelta, bevuxen med ett tätt buskage. Jag ger upp alla försök att hitta den bästa vägen, överlämnar hela ansvaret till hästen och koncentrerar mig istället på att freda mig för kvistar och grenar. Han kliver från tuva till tuva, någon gång fastnar han i dyn men drar sig loss med ett slurpande ljud. På kvällen får jag höra att fotvandrarna gått samma väg och att en av tjejerna trillat raklång i dyn, varpå miljoner flugor utsåg henne till dagens mest intressanta byte.

Mongolernas förhållande till sina hästar skulle kunna betecknas som kärt men osentimentalt. En häst är viktig som transportmedel, inkomstkälla och statusmarkör och behandlas väl, men de skulle aldrig drömma om att gulla med dem eller att ge dem unika namn. Med tolkens hjälp har de en fråga till mig: Är det sant att ni i väst ger era hästar äpplen att äta? Jag erkänner att det händer ibland, och mongolerna fnissar och skakar på huvudet. ”You treat your horses like pets” säger tolken lite nedlåtande, och jag får klä skott för hela västvärldens hästkultur. Jag klappar om Brun Häst när ingen ser.

juli 2015
2017-04-08T10:56:04+00:0014 Feb 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar