Posten ska fram!

Posten ska fram!

I nästan tjugotre år arbetade jag på Postverket, senare benämt Posten, först som lantbrevbärare och sedan som administratör på regionkontoret. Det var en tid då postandan var en realitet; vi var Posten, och Posten var vi. Denna lojalitet följde med ut på resor också. Alla brevlådesamlingar granskades med speciellt intresse och kännarmin. Ett postfordon… det måste förevigas med kameran! Ett tu tre, och det hela hade utvecklats till en samling. Det gick så långt att familjemedlemmar engagerade sig och jagade runt efter postfordon i främmande länder, medelst u-svängar och trafikfarliga stopp för att få den perfekta bilden.

Nu är det tio år sedan jag lämnade Posten, en ofrivillig men mycket lyckosam skilsmässa. Jag är beredd att hålla med Roy Andersson i de dubbeltydiga reklamfilmerna: ”Det är ingen riktig Post längre”. Och det är inte brevbärarnas fel, utan en kombination av samhällsutvecklingen och beslut av ledning och regering.

Jag har fått distans till svenska posten, men fortfarande har postväsendet i olika länder en speciell dragningskraft på mig. Jag behöver inte åka längre än Frankrike för att uppleva nostalgin i ett postkontor där de anställda hasar fram i tofflor, säljer frimärken på rulle och stämplar med frenesi. Och postgången från Kirgizistan var jag tvungen att testa; med ett frimärke för två-tre kronor tog sig vykortet hem till Sverige på en månad.

Här är en postkavalkad från olika länder. Den regerande postfärgen är gul, och Postnords blåa bilar är inget för en traditionalist!

Bilden ovan: Spanien, Italien, Frankrike, USA och Australien

Lettland

Nya Zeeland

Spanien

Österrike

Frankrike, Saint-Martin-Vésubie

Tanzania, Serengeti

Svalbard, Pyramiden

2018-05-09T23:13:58+00:00 9 Maj 2018|0 kommentarer

Lämna en kommentar