Min korta karriär som rallyförare

Min korta karriär som rallyförare

En av de mest udda titlarna i mitt livs-CV är rallyförare. Det hela gick av stapeln 2007, då jag arbetade på ett av Postens administrativa regionkontor, bland annat med ansvar för regionens fordon; inköp, försäkringar, ekonomisk uppföljning med mera. Jag lärde mig massor om däcktryck, kardanaxlar och drivknutar, som nu försvunnit ur minnet i salig åminnelse. I uppdraget ingick träffar med Postens övriga fordonsansvariga från hela landet, en tämligen enkönad församling utöver mig och en annan kvinna från Malmö.

Det var vid en sådan träff frågan kom upp. Posten skulle ordna ett 24-timmarsrally på Mantorp, en slags stafettkörning med utrangerade postbilar av märket Renault Kangoo. Till detta rally kunde företag anmäla lag, men vår sammankallande ansåg att vi borde ställa upp med några lag själva också. Alla verkade positiva till idén, medan jag kände en viss tvekan. Med ett förflutet som lantbrevbärare hade jag kört oräkneliga mil i snö och is i en Kangoo. Så… hur svårt kunde det vara, att köra runt, runt, på en slät bana? Jag ville inte fega ur, så jag sa ja, och de mest chevalereska herrarna anmälde genast intresse för att få ha med mig i deras lag.

Anspänningen steg ju närmre dagen kom. Det skulle ordnas brandsäker overall och hjälm, och i bilarna skulle det svetsas störtbåge och sättas in extra säkerhetsbälten. Vad hade jag gett mig in på? Lagen gjorde upp tidsscheman med entimmespass, och mellan dessa hade vi tid att vila, äta och fylla dunkar med bensin på macken. På dagen D vimlade det av entusiastiska karlar på Mantorp, somliga med rallylicens enligt vad som ryktades.

Några pass efter starten var det då min tur att sätta mig bakom ratten och köra ut på banan. Plikttroget mot laget gjorde jag mitt bästa för att trycka på gaspedalen, men det var fruktansvärt och jag var skräckslagen. Det var inte alls som att köra runt mellan brevlådorna på landsbygden. De andra förarna buffades och trängdes! Jag höll krampaktigt i ratten och gjorde mitt bästa för att hålla mig på ytterkanten i kurvorna, för att undvika trängsel. Jag tittade i backspegeln i en kurva och såg en bil volta runt och hamna på taket, i slow motion… som i en amerikansk actionrulle!

Jag gjorde två pass, det ena efter mörkrets inbrott. Det var många som körde om mig, medan jag höll allvarliga förmaningstal till mig själv: ”Lova att ALDRIG ge dig in i något sådant här igen”. Efter det andra passet försökte jag få lite sömn, nedkrupen i sovsäcken i min lilla Citroën C2 på parkeringen, och när jag kom tillbaka igen var mina lagkamrater bedrövade. En vital del i underredet på vår bil hade smällt av, och de hade fått bryta. Jag jublade inombords!

augusti 2007

Del av startfältet

”The show must go on”

Vårt lag: Eva, Börje, Tommy, Janne och Lasse

 

2017-10-11T20:24:25+00:00 11 Okt 2017|2 Comments

2 Kommentarer

  1. Linnéa 2017-10-12 vid 10:06 - Svara

    Så coolt, men låter inte miljövänligt alls!

    • Eva 2017-10-12 vid 22:47 - Svara

      Det är sant. Får hoppas det är preskriberat nu…

Lämna en kommentar