Kirgizerna och deras hästar

Med ett återupptäckt intresse för hästar och ridning har jag nu besökt tre länder där dessa fortfarande är en stor och viktig del av kulturen, nämligen Island, Mongoliet och Kirgizistan. I Kirgizistan är hästen inte ett sällskaps- eller nöjesdjur, utan primärt ett bruksdjur som används för förflyttning eller till mat. Det kan bli något av en kulturkrock för oss västerlänningar, men framförallt är det otroligt häftigt att se alla hästflockar vandra fritt i bergen, att möta gammelfarfar till häst eller kanske ”hästburen ungdom”, som coolt rider runt med en radio som spelar senaste kirgiziska hitmusiken!

Barnvakt?

En mycket energisk 80-åring

När hästarna sadlas lägger de först på två-tre mycket tjocka filtvojlockar, och ovanpå detta sadeln som är uppbyggd på två träplattor med ett högt valv emellan. Detta innebär att hästens manke och ryggrad inte belastas alls, och under vår ridtur såg vi varken skavsår eller reaktioner på den sammanlagda vikten av oss och sadelväskorna. På toppen läggs ett fårskinn, som skonar ryttarens bak!

Sadlad

Under Sovjettiden ville ryssarna stärka upp sina egna militärhästar, och korsade dem då med de starka kirgiziska bergshästarna. Enligt våra värdar var det hela också ett aktivt led i att bryta ner den inhemska kulturen i Kirgizistan. Detta har inneburit att hästarna nu är uppblandade till 20-30 procent med den ryska rasen, och ett avelsarbete pågår för att renodla de kirgiziska hästarna igen.

En populär sport i Kirgizistan och många andra delar av Centralasien är Kok-Boru, en slags hästpolo som spelas med en död get. Vi såg inget sådant, men enligt uppgift är det hårda tag, och hästarna tränas till att delta i spelet genom att både sparkas och bitas. Vid en jurta blev vi förevisade en vacker metallicfärgad hingst, som stolt förklarades vara specialtränad för Kok-Boru. Jag vågade mig inte fram för att klappa den…