GR20 – Dag 2

GR20 – Dag 2

Orto di u Piobbu till Carozzu

uppåt 750 m och nedåt 1050 m

På morgonen har molnen lättat och solen tittar fram. Det blir blåbärssoppa till frukost, och på en fransmans fråga bekräftar jag att det är en ”spécialité suédoise”. Vi packar ihop det fuktiga tältet, och kommer inte iväg förrän klockan nio. Gårdagen hade gett en föraning om att leden kan vara riskfylld, och den uttalade strategin är nu att sonen går före och sätter upp tältet, medan dottern tar ansvar för att mamma hänger med. Eftersom många vandrare är ute är det bara eftertroppen som måste halas in!

Jag har läst att första dagen är värst. Igår gick vi 1550 meter uppåt, idag är det bara 750 meter, och jag ser en lättare dag framför mig. Ack, så fel jag har. Idag slår GR20 till med hela sin kraft. Knappast ett normalt steg, bara kravla, klättra, hasa och balansera över stenar, och detta samtidigt som jag ännu inte fått in balans och rutin. Här lägger jag grunden för ett par skenben som ska komma att likna en kartbild över Mikronesien, med alla sina blåmärken. Jag håller på att ramla ut över ett klippkrön, jag vrickar mig lätt, och en gång tar jag sats för att häva mig upp för en klippa och drar huvudet rakt i en utskjutande klippa ovanför.

Efter en brant stigning når vi det första riktiga bergspasset; Bocca Piccaia på 1950 meters höjd, med en utsikt som tar andan ur oss, och sedan rör vi oss längs bergkammen. Vi fnissar med skräckblandad förtjusning: ”Det här är helt sjukt… men ett minne för livet”. När vi kravlat, klängt och hasat oss fram i timmar börjar nedstigningen. Först känns det skönt, men efter ett tag frestar den på minst lika mycket som uppstigningen, med det lösa stenskravlet. Till slut når vi hyttan Carozzu, och jag traskar in bland tält och stretchande vandrare med ett stort leende på läpparna, likt Gustav Vasas intåg i Stockholm inbillar jag mig.

Carozzu har ett fantastiskt läge, med terrass mot solnedgången, det finns plats att laga sin mat inomhus och sonen har provianterat ur receptionens upplag av Mars chokladbitar. Jag börjar känna mig starkt motiverad för en dusch. Dottern varnar för en outhärdlig kyla eftersom vattnet kommer direkt från bergsforsarna, men jag tar min handduk och traskar dit. Medan jag väntar på min tur hör jag en tysk i duschen frusta och skrika ”Scheiße…scheiße…”. Jag vänder om, och går och blaskar av mig i handfatet under kontrollerade former.

19 september 2017

Ovan molnen

”I’m a small small girl in a big big world”

Refuge de Carozzu

Solnedgång vid Carozzu

 

2017-10-10T14:27:07+00:00 8 Okt 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar