Villa Ephrussi de Rothschild på Côte d'Azur

Villa Ephrussi de Rothschild är en rosafärgad dröm som ligger på halvön Cap Ferrat mellan Nice och Monaco, eller för att vara ännu mer precis: mellan de två orterna Villefranche-sur-Mer och Beaulieu-sur-Mer. Cap Ferrat är en av Rivierans mest prestigefyllda områden, med många imponerande byggnader bakom höga häckar och stängda portar, men denna villan och dess trädgård är öppen för besökare året om sedan årtionden tillbaka. Jag tog tåget till Beaulieu-sur-Mer och gick de 1,6 kilometrarna till målet med hjälp av telefonens GPS; smidigt nu när samma surfpris gäller inom EU. Inträdet är 14 euro för vuxna och öppettiderna 10.00-18.00, med förlängning till 19.00 i juli och augusti, och det fanns gott om parkeringar för den som är bilburen.

Historien bakom villan och trädgården

Béatrice de Rothschild föddes 1864, som dotter till en mycket rik baron, bankman och konstsamlare. När hon var 19 gifte hon sig med den 15 år äldre Maurice Ephrussi, av kärlek till skillnad från det vanligare skälet i hennes kretsar: för att stärka positioner och öka förmögenheter. Tyvärr blev äktenskapet olyckligt, Maurice var ett riktigt bottennapp. Han drog på sig spelskulder motsvarande 30 miljoner euro, och smittade ner henne med en sjukdom som han fått under ett vidlyftigt och syndigt leverne, vilket gjorde deras äktenskap barnlöst. 1904 blev det skilsmässa, något ovanligt för den tiden. Beatrice koncentrerade sig efter detta på sin hobby; att samla de mest utsökta konstföremål, porslin och antika möbler, till exempel ett skrivbord som tillhört Marie Antoinette.

När Beatrices far dog 1905 ärvde hon en enorm förmögenhet. En del av den användes till att köpa en tomt på Cap Ferrat, där hon avsåg att bygga sin drömvilla och anlägga en trädgård. Béatrice var en mycket bestämd och målmedveten dam, och arkitekternas förslag förkastades på löpande band. Tomten var dessutom bergig och otillgänglig, och stora delar av klippkammen fick sprängas bort för att få fram en plan yta, som sedan fylldes med matjord. Till slut stod hennes drömhus klart, och när hon flyttade in 1912 var även den franska trädgården klar, synlig från huset. De delar av trädgården som ligger på sluttningarna runtomkring gjordes senare.

Béatrice fortsatte här sitt samlande, vilket nu även innefattade exotiska växter och djur; i trädgården fanns både flamingos, apor, gaseller och antiloper. Ända inne i huset fanns de; mungos och tama schimpanser i kläder; något som nu tycks tokigt och förkastligt, men som var ett uttryck för den tidens vurm för exotism. Béatrice dog 1934, ett år efter att ha donerat sin konstsamling och villan med sina 7 hektar till franska statens konstakademi: Académie des Beaux-Arts, som drivit anläggningen vidare sedan dess. Aporna finns bara kvar i form av väggmålningar!

Villan idag

Jag besökte Villa Ephrussi de Rothschild mest för trädgårdens skull, men det krävs en förhärdad själ för att inte imponeras av den vackra villan! Hela huset är öppet för rundvandring, om än med vissa avspärrningar, divaner täckta med plast och sängar bakom plexiglas. Det kanske inte motsvarar dagens inredningsideal, men det är vackert, och utsikten över trädgården och de omkringliggande bukterna är makalös. Med siktet inställt på trädgården, och efter det ett besök i Nice, så hade jag inte tid och ro att gå runt med en audioguide, vilket säkert hade varit lärorikt. Kanske nästa gång.

Trädgården ja… så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Så fantastisk att jag kommer att ägna ett eget blogginlägg åt den. Efter min rundtur i trädgården var klockan 13.00, jag var trött, hungrig och framförallt törstig, och min 1,6 kilometers promenad till stationen syntes mig oöverstiglig om jag inte fick mat och dryck först. Tur då att det fanns en restaurang i ena hörnet av villan, med sittplatser på terrassen. Det var inte den billigaste lunch jag ätit, men maten var delikat och servicen i toppklass!