Fjärde och sista dagen på min vandring, den 24 september 2019.

Idag är det väckning redan klockan 03.30, och pannlampan kommer till användning i det kompakta mörkret. Vi packar ihop våra saker och får varsin frukostpåse, sedan följer Elio oss ner till den checkpoint där passkontroll ska ske innan vi släpps in på den sista etappen. Tur att vi gick upp så tidigt som vi gjorde, för vi kniper de sista sittplatserna på bänken och de efter oss får stå. Det blir en och en halv timmes väntan, och det hinner ljusna innan kontrollen öppnar och vi släpps på leden

Efter dagar av vandring i egen takt uppstår nu en tävlingskänsla bland alla vandrare, och många ruschar förbi med hög fart på väg mot målet. Jag är naturligtvis chanslös i tävlingssammanhang och känner att mina krafter är helt slut så fort det går uppåt, men jag traskar på i ganska rask fart när det är plan mark. Elio utlovar en ”surprise” efter nästa krök, och det är en brant stentrappa där vi får ta till händerna och klättra. ”Gringo killer steps” skrattar Elio.

Runt klockan 07.00 är vi framme vid Intipunku; Solporten. Där sitter vi ner och väntar på att dimmorna i dalen ska lätta. Se, där är den! Ruinerna av inkastaden Machu Picchu, den mäktigaste av dem alla! Det är en härlig känsla att se staden i verkligheten, med en extra sötma av ansträngningen att ta sig dit. Efter att ha tagit in synen och förevigat den på foto fortsätter vi neråt, och nu möter vi en del turister som går andra hållet, från Machu Picchu till Solporten för att se på utsikten. Vår vandring idag är bara drygt fem kilometer.

Checkpoint Machu Picchu

Vandringsleden går in via odlingsterrasserna söder om staden. Där är det tjockt med turister, och jag blir nästan lite förskräckt, efter den relativt ensliga vandringen. Det släpps på 500 personer, varav 200 turister, på inkaleden varje dag, men vi spreds ganska snart ut och stora delar vandrade jag helt ensam.  Här trängs alla selfiesugna som anlänt med buss och vi får vänta på vår tur, för vi vill ju också ha den perfekta bilden med Machu Picchu i bakgrunden! Jag väntar tålmodigt medan en kille testar alla varianter av visa tänderna-leenden, tills en tjej säger ifrån till honom: ” Du, vi är faktiskt fler som vill ta kort!”

Smile!

Den klassiska vyn, utan störande turister

Elio lämnar över oss till en annan guide som ska visa oss runt inne i Machu Picchu, och denne berättar livfullt om historien bakom staden och dess innevånare. I korthet: staden anses ha varit ett slags ”sommarställe” som byggdes till inkaledaren Pachacuti runt 1440, men var bara i bruk fram till den spanska erövringen 1532. Staden hittades aldrig av spanjorerna, utan den övergavs och återfanns av lokalbefolkningen i samband med en skogsbrand 1911, året då också historikern Hiram Bingham kom dit och spred ryktet om ruinstaden över världen.

Det är fantastiskt att få se lämningarna av byggnaderna och de minutiöst sammanfogade stenarna. Vår guide visar oss soltemplet och de fönster som byggts efter solens gång, han demonstrerar resonansen i en murad avsats genom att sjunga en Abbasång, och vi får kika in på toaletten i inkaledarens hus. Staden ligger på en bergskam integrerad med berget, runt om stupar bergssidorna brant ner och utsikten är magnifik.  Det är väldigt mycket turister, men alla följer samma slinga genom staden och det flyter på.

Vyn åt motsatt håll

Efter någon timmes rundtur möter Elio upp igen, och vi tar bussen ner i dalen på den slingrande vägen till Aguas Calientes (”varma vattnet”), en liten stad som byggdes upp 1928 som ändstation på järnvägen från Cusco och som servicepunkt för turismen till Machu Picchu. Det är väldigt turistiskt; här finns mest restauranger, barer och souvenirbutiker, och ur högtalare strömmar panflöjtspimpad populärmusik. Vi avslutar med en måltid tillsammans, jag lyckas få i mig merparten av en avokadosmörgås, och sedan är det dags att säga adjö till Elio, Marie, Kenneth och Adam. Lite sorgligt, en toppenbra guide och väldigt positiva och trevliga vandringskamrater. Elio ska vidare till nästa uppdrag, medan de andra ska bo över i Aguas Calientes och göra ännu en tur till Machu Picchu dagen därpå inklusive bestigning av bergstoppen Huayna Picchu. Jag funderar på vad som skulle kunna få mig att bestiga en bergstopp nästa dag. Vi snackar femsiffriga belopp!

Från Aguas Calientes finns bara tågförbindelse, och det tåg jag ska med går inte än på länge. Fem timmar att spendera i en turistisk håla, när jag bara vill ta en dusch och lägga mig ner. Jag sitter länge på en parkbänk, sedan går jag en runda och hittar en matmarknad som ändå känns lite genuin; kvinnor ur lokalbefolkningen sitter på golvet med flådda marsvin uppradade framför sig, marsvin som ska tillredas åt djärva turister. Sedan hittar jag det ultimata stället att fördriva tiden: en timmes massage för 180 svenska kronor. Härligt!  Strax efter 18.00 går tåget mot Ollantaytambo, för vidare färd mot Cusco, och jag lämnar Machu Picchu och inkaleden bakom mig. En gång i livet!