I helgen har det varit musikfestival i min lilla stad, en festival som hålls första helgen i augusti, nu för sjätte året i rad. Vilken ynnest, att få se och höra alla dessa fantastiska artister på gångavstånd från sitt hem. Även om jag har en mycket bred musiksmak är det naturligtvis inte allt som faller mig i smaken, men det som inte riktigt är min melodi kan ändå vara intressant att lyssna på, i allmänbildande syfte. Man vill ju hänga med, och veta vad kidsen gillar nu för tiden!

Festivalkäk vid Åsunden

Under de tidigare fem festivalerna har jag bland annat lyssnat på Johnossi, The Sounds, Syster Sol, Darin, Teddybears, Melissa Horn, Timbuktu, Mustasch, E-Type, Thomas di Leva, Miriam Bryant, Icona Pop, Nicole Sabouné, Magnus Uggla, The Vanjas, Zara Larsson, Stiftelsen, Satan Takes A Holiday, Norlie & KKV, Beatrice Eli, Pugh Rogefeldt, The Hives, Bo Kaspers Orkester, Lars Winnerbäck, Bob Hund, Takida, Graveyard, Danny Saucedo, Rebecca och Fiona, Veronica Maggio, Miss Li, Eva Dahlgren och Titiyo. Ett brett spektrum över Sveriges musikscen, från hårdrock till house. Två band som inte är så kända för allmänheten, men som jag gärna vill framhålla är The Vanjas och Satan Takes A Holiday. Ren energi och glädje!

The Vanjas, 2015

När festivalen drog igång 2013 var vi många som misstrodde, tyngda av Jante- och småstadsmentalitet. ”Hur ska detta gå?” alternativt ”Det går aldrig…” Det blev en formidabel succé; artister i toppklass, underbart väder och i stort sett slutsålda biljetter. Den avslutande Teddybears-konserten kommer alltid att ha en topplacering i mitt minnesarkiv. Staden gick som i ett yrvaket lyckorus i veckor efteråt och den unge killen som drog igång det hela och som fortsatt dra det tunga lasset dessa år hjälteförklarades.

Det finns en del likheter mellan 2013 och 2018 års festivaler. Darin och Teddybears spelade på båda, och kvällarna och nätterna var ljumna som vid medelhavet. Men festivalgeneralen har blivit några år äldre, och passade på att fria till sin flickvän på scenen!

Darin

På fredagen lyssnade jag på Darin (igen), Sabina Ddumba, Kapten Röd, Tove Styrke och Oskar Linnros. Helt okey, men inga minnesvärda konserter. Lördagen lyfte, först med Avantgardet som gjorde ett helt fantastiskt uppträdande på den mindre scenen; äkta rock, energifylld och medryckande. Sångaren Rasmus (som enligt egen utsago kom från den öppna fångvårdsanstalten Nybro, ett skämt som alla vi småstadsbor förstod), hoppade runt på scenen, låg ner, klättrade på scenställningen och var ute bland publiken, men hela tiden med närvaro och utstrålning.

Avantgardet

Helt i studiesyfte gjorde vi sedan ett besök framför stora scenen, för att titta på pojkbandet Hov1, som rapp-sjöng inför tusentals ungdomar som kunde varenda låt utantill. När en i bandet avslutade med att knäppa upp den långa rocken och visa sina magrutor för de jublande massorna kände jag mig mycket, mycket gammal och blasé. Tillbaka till lilla scenen igen, där det spelades blytung metal: Bitch Hawk. Det var bra, och det visade sig att sångaren i bandet också sjunger i tidigare nämnda Satan Takes A Holiday.

Bitch Hawk

Grand finale: Teddybears! Jag bär sorgset med mig vetskapen att det aldrig, aldrig kan bli lika bra som första gången. Den gången då jag knappt kände till dem, och blev som golvad och överkörd av en ångvält. Men lördagskvällens konsert var bra nog… jättebra! Speciellt som jag förskansade mig allra längst fram vid scenen med ett fast grepp i kravallstaketet, fast besluten att inte låta någon trycka bort mig. Teddybears är ett utomordentligt bra liveband, så snygga i sina kostymer och björnhuvuden, och med musik som gjord för att hoppa till och sjunga med i. Det var en kanon-avslutning på årets festival!

Festivalfeeling