Raftingen i Kaituna River bokades in i mitt välfyllda Nya Zeeland-schema i slutskedet av planeringen, i ett anfall av övermod. Äventyret innefattade nämligen inte bara en fors, utan även ett vattenfall: Tutea Falls, 7 meter högt. Världens högsta kommersiellt raftade vattenfall! Det lät läskigt, men just det faktum att de regelbundet forslade turister ner för fallet gjorde att jag kallt räknade med att överleva. Allt annat vore ju dåligt för affärerna!

Jag blev upphämtad klockan 8.20 utanför vandrarhemmet och körd till anläggningen i Okere Falls, en dryg mil utanför Rotorua. Där blev vi  utrustade med hjälm, flytväst och gummiskor, och sedan bussade en kort sträcka till utgångspunkten, med gummibåtarna på släp.  Vi fick en kort briefing i bussen, tillsammans med frågan om någon hade prövat på rafting förut. Av de tjugo i bussen var vi bara tre som räckte upp handen… Jo, jag raftade i Nepal 1992. Gammal är äldst, hehe! I det fall vi skulle trilla i forsen blev vi förmanade att flyta med nedströms, och inte försöka ställa oss upp. Då fanns risken att fastna i stenar eller grenar och ”become a permanent feature of the Kaituna River”, som de uttryckte det.

Allt som allt var det åtta båtar, med en guide och sex passagerare i varje, som drog iväg i den strida forsen. Vår guide hette Zeb, och han styrde oss i båten med järnhand; ”Paddla framåt”, ”Paddla bakåt”. Vi mjukstartade med några mindre fall som sköljde över hela båten, men vattnet kom från de varma källorna i Lake Rotorua och hade en behaglig temperatur på uppåt 25 grader. När jag lyfte blicken från forsen hänfördes jag av den frodiga grönskan och taket av trädormbunkar. Det var som att fara fram i en grön tunnel.

Det höga vattenfallet var Grand Finale på den timslånga färden på floden. Vi lade till vid kanten, för att båtarna skulle ta sig ner en efter en, och hinna komma undan innan nästa båt kom. Båten före oss tog god tid på sig; den välte och fick vändas på rätt köl och hala upp passagerarna innan den kom iväg. Så var det då vår tur. Jag hade bara en tanke i huvudet: att hålla mig fast i båten. Jag höll krampaktigt i relingens lina när vi dök under ytan, i det skummande varma vattnet, som i mousserande varm champagne i en centrifug. Jag borde haft en andra tanke också; att hålla andan. Jag fick kallsuparnas kallsup (fast ganska varm!) och när vi efter någon sekund dök upp över ytan igen hade jag tappat andan och fick harkla och hosta en bra stund. Yiihaa!!! Vi hade kommit upp på rätt köl! Tre av de åtta båtarna flippade över och fick bordas igen. Adrenalinhalten var på topp och kicken räckte långt in på kvällen; jag promenerade runt i Rotorua med ett brett leende, bubblande inombords!

Raftingen kostade strax under 500 kronor, inklusive hämtning och lämning, och det var värt varenda krona. Det var en av mina allra bästa upplevelser i Nya Zeeland, och då talar vi om hård konkurrens! Utöver detta lade jag cirka 200 kronor på en usb-sticka med bilder tagna av en fotograf vid fallet. Bilderna i detta inlägg är alltså inte mina egna, men jag är med på dem. Välkommen med på en bildkavalkad, ner i plurret och upp igen!

Hemsida: Rotorua Rafting

… och en filmsnutt från företaget

februari 2016