Novemberdagar i Jerevan

Armeniens huvudstad Jerevan är en fin stad. Inte tappa andan-vacker som i pampig barockstil, inte heller pittoresk med vindlande kullerstensgator och mysiga trähus. Nej, Jerevans centrum är strikt, välorganiserat och enhetligt, mestadels lägre hus – runt fem våningar och många av dem byggda i den lokala tuffstenen i gulrosa färgskala. Det är också en grön stad med många träd och parker.

Mannen bakom detta är främst Alexander Tamanian (1878-1936), arkitekten som drog upp en ny stadsplan 1924 och också står bakom flera av stadens mest kända byggnader. Säkert fick mycket gammalt och pittoreskt stryka med i processen, men resultatet blev ändå bra. På en karta ser man att stadens kärna är cirkelformad, med ett rutnät av gator och till hälften omgärdad av Ringparken. Det finns också en tydlig axel från norr till söder som inte syns lika väl på kartan, två kilometer lång och promenadvänlig!

En promenad från norr till söder

Kaskaden

Idén om trapporna som klättrar uppför höjderna i Jerevans norra del väcktes av Tamanian, men började inte förverkligas förrän många år senare – i slutet av 70-talet. Bygget startade upp, men stannade av efter jordbävning och ekonomisk tillbakagång. Efter år av förfall skedde en nyöppning 2009. Inne i trappkomplexet som sägs ha inspirerats av legenden om Babylons hängande trädgårdar huserar Cafesjian Center for the Arts med olika utställningar, och nedanför trapporna finns deras skulpturpark med internationell konst.

Om man orkar gå alla de 572 trappstegen upp väntar en fantastisk utsikt över staden och vid någorlunda klar sikt även över berget Ararat. Men ett hett tips: inne i Cafesjians konstcenter finns det en rulltrappa, det gäller bara att komma dit fredag, lördag eller söndag kl. 8-20 då det är öppet (med gratis inträde). Trapporna på utsidan är alltid öppna, och här är mycket folk som flanerar, fotograferar och umgås.

Nationaloperan

En kort bit söderut ligger Armenian National Opera and Ballet Theatre. Byggnaden ritades av Tamanian, färdigställdes av hans son och invigdes 1933. Hans originalidé förverkligades dock aldrig; att mellanväggen i den runda byggnaden skulle kunna hissas upp för att möjliggöra en enda gigantisk scen omgärdad av sittplatser. Nu finns två salar med spegelvända scener. Utanför operan ligger Frihetsplatsen, en stor yta med liv och rörelse, uteserveringar och gatumusikanter.

Jag köpte biljett till den föreställning som fanns tillgänglig just under mina dagar i staden: baletten Cipollino (Lilla Löken); en italiensk folksaga som gjorts till balett med musik komponerad av armeniern Karen Khachaturian. En rolig och vacker balettföreställning med orkestermusik och med publik i alla åldrar, till det facila priset av 250 kronor för en plats i femte raden.

Norra avenyn

När jag gick vidare kom jag till Northern avenue, en gågata. Även om avenyn verkar ha ingått i Tamanians ursprungliga planer så byggdes den inte förrän in på 2000-talet, och vid det laget var stilidealet ett annat. Regeringen köpte upp fastigheter, rev och sålde tomter där det byggdes högre hus. Mer modernt, svulstigt, lite själlöst men inte allt för illa – jag räknade till tolv våningar som mest. En gågata är ju alltid trevligt, och i norra änden av avenyn finns lägre hus kvar och en del mysiga uteserveringar.

Republikens plats

Norra avenyn slutar vid en trafikerad gata, och när jag följde den drygt hundra meter åt sydväst öppnades Republic square upp. En enorm yta designad av Tamanian och omgärdad av vackra byggnader; däribland Armeniens nationalmuseum och regeringsbyggnaden. I mitten finns också någon slags rondell, där två stackars trafikvakter styrde trafikflödet medelst visselpipa och handviftningar. En gång i tiden var detta stadens Lenintorg med tillhörande Leninstaty likt i alla sovjetstater, men nu finns här bara ett stort vattenspel till prydnad.

Sydväst om Republikens plats ligger ett stråk av parker, bland annat Vardanians park som öppnades 2019 med hjälp av en donation från familjen med samma namn. I parken finns flera dekorativa statyer, fontäner och 250 träd av 70 olika arter. När jag vände norrut igen kom jag till Blå moskén från 1765, Jerevans enda moské.

Museer

Armeniska folkmordsmuseet

Det här museibesöket hade högsta prioritet för mig: Armenian Genocide Museum, om folkmordet som kulminerade 1915. Museet öppnades 1995, strax intill minnesmonumentet Tsitsernakaberd från 1967. Utställningen var informativ, pedagogisk och välgjord, men samtidigt tung och rent av plågsam i sina texter och foton. Jag lärde mig om den svenska missionären Alma Johansson som hedrades för sina insatser; att hjälpa armeniska barn och flyktingar på plats, och berätta för världen vad som skett.

Gratis inträde, stängt på måndagar. Museet ligger fyra kilometer från centrum. Jag hade tänkt att gå åtminstone åt ena hållet, men insåg att jag hade varit tvungen att passera en ravin med höjdskillnader och även en vältrafikerad ringled. Det fick bli taxi.

Armeniens nationalmuseum

Nationalmuseet för konst ligger vid Republikens plats, och delar byggnad med historiska museet som jag valde bort av brist på tid och ork. Jag satsade allt på fem våningar konst, och blev mycket nöjd. Så många vackra och intressanta tavlor, framförallt tonvikten på den ryska och armeniska konsten som spände över flera århundraden och olika konststilar. Inträde drygt 60 kronor, stängt måndagar.

Matenadaran

En kilometer nordost om operahuset ligger ett intressant museum om ett avgränsat ämne: armeniska manuskript. Här finns hela 23 000 handskrivna skrifter. Det officiella namnet är Mesrop Mashtots Institute of Ancient Manuscripts. Mesrop var munken som skapade det armeniska skriftspråket och han sitter staty utanför den pampiga byggnaden från 1959.

Innanför skyddande glas i ganska mörka rum ligger böcker med förvånansvärt färgglada illustrationer, från tusentalet och framåt vad jag såg, men i samlingarna ska finnas skrifter äldre än så. Fascinerande, att de klarat sig genom tider av krig, folkmord, brand och jordbävningar. Inträde 50 kronor, stängt både söndag och måndag.

Det finns naturligtvis ett antal andra museer i staden, men det går inte att hinna med allt på några dagar. Ett populärt museum är Ararat museum, om den armeniska konjakens historia, framställning och även provsmakning.

Marknader

Vernissage

Marknaden Vernissage började precis som det låter; som ett vernissage för Jerevans konstnärer där de sålde sina tavlor. Den delen finns fortfarande kvar, men har växt ut med hantverk; textil, keramik, trä och souvenirer. Många riktigt fina saker till rimliga priser. Marknaden är tydligen öppen hela veckan, men på helgerna utökas den med loppis och antikviteter. Marknaden ligger 500 meter sydost om Republikens plats.

Armeniska matmarknaden

På många ställen på webben går denna marknad under namnet GUM market (GUM är en rysk statlig varuhuskedja). När man söker på Google maps får man träff men styrs till Armenian market vilket det också står på byggnaden. Något GUM syns inte till och troligen vill de skaka av sig det ryska namnet. Nåväl, marknaden ligger drygt en kilometer söder om Republikens plats, och här handlar många vanliga Jerevanbor mat till bordet. Kul att gå runt och titta, även om möjligheterna till inköp av färskvaror är begränsade. Själv köpte jag lite nötter och torkad frukt och blev bortkollrad med växeln, men det är smällar man får ta (:20 kr i förlust). Se till att ha kontanter i mindre valörer är mitt tips.

Sovjetarkitektur

Om man som jag har en fascination för gammal sovjetarkitektur och maffig brutalism så finns det en del pärlor utanför stadens absoluta centrum. Nu hann jag inte gå så långt, men på väg till matmarknaden gjorde jag ett fynd: Cinema Rossiya, invigd 1975 med plats för 2500 biografbesökare. På motsatt sida gatan finns också ett lysande exempel på ett ”commie block”, Sovjetunionens miljonprogram.

Kort sagt: en fantastisk stad för den som är intresserad av konst, arkitektur och historia!