Min andra utflykt i Armenien går norrut till sjön Sevan och vidare till Tavusjregionen i Lilla Kaukasus, en bergskedja som löper söder om och parallellt med Stora Kaukasus. Tiden som är avsatt är hela 10 timmar: samling kl. 08.30 och återkomst kl. 18.30. Idag får vi engelsktalande en egen mindre buss, och ryssarna en annan. Vi är en spretig samling turister: en man från Nepal och en från Indien, en kvinna från Tunisien, ett par från Indonesien och två par från Rumänien, och så jag och några till! Under resan från Jerevan inleder vår guide Meri med en engagerad genomgång av Armeniens över tvåtusen år gamla historia, ända fram till nutida konflikter. Jag noterar att tiden i Sovjetunionen lämnas därhän, det är de territoriella förlusterna till Azerbajdzjan och Turkiet som upprör Meri mest.

Sjön Sevan

Vi gör första stoppet vid Sevan, en alpin sötvattensjö som ligger på 1 900 meters höjd över havet. Ursprungligen låg vattenytan högre än så, men under Stalins tid avvattnades sjön kraftigt för utvinning av vattenkraft och bevattning av jordbruket. Vattennivån sänktes hela tjugo meter och vattenvolymen med fyrtio procent, men efter 2001 har en återhämtning skett. Sjön är sju mil lång och tre mil som bredast, någonstans i storlek mellan Vättern och Mälaren.

Sevan ingår numera i en nationalpark – det är oklart för mig hur gränserna går, men parken innefattar även strandområden och omgivande berg. Ett forskningscenter övervakar ekosystemen och dess endemiska arter, alltså arter som lever endast här i och vid sjön. Ja, jag hoppas att skyddet är tillräckligt.

De snöklädda topparna i bakgrunden bör vara Aragats, Armeniens högsta berg på 4095 m.ö.h

Klostret Sevanavank

Tvåhundrafemtio höga trappsteg i sten leder upp till  klostret Sevanavank, byggt år 874. Vilket magnifikt läge! Klostret ligger nu på en halvö, men en gång i tiden när vattennivån var högre låg det på en ö i sjön. Det var lägligt, eftersom munkar som syndat då skickades till Sevanavank för att hitta Guds rätta väg igen. Här hölls de på säkert avstånd från frestelser som frosseri, vin och kvinnor.

Staden Dilidzjan

Efter ett matstopp på en vägkrog i Tsovagyugh kör vi igenom en vägtunnel, och på andra sidan förändras landskapet helt. Nu är vi inne i Tavusj-regionen i lilla Kaukasus och här omges vi av skogklädda kullar och berg. Efter en slingrande resa når vi Dilidzjan, vackert belägen mellan bergen. I staden finns en liten, liten rest av husen med traditionella träbalkonger kvar, sådana som jag sett massor av i Georgiens huvudstad Tbilisi men som tydligen är sällsynta här. Under mitt mycket korta besök får jag en bra känsla, som bekräftas av lite googling på nätet. Dilidzjan med sina cirka 16 000 invånare har en tradition som ”mountain resort”; med inriktning mot spa, vandringsleder och andra naturupplevelser. Här hade jag gärna tillbringat en vecka!

Monumentet till höger sattes upp 1970, till Sovjetarmeniens 50-årsjubileum. De fem vita topparna representerar de fem decennierna.

Klostret Haghartsin

Vår färd går vidare till Haghartsinklostret, 18 kilometer från Dilidzjan och omgivet av berg, lövskog och vattendrag; det är en hänförande idyll. Klostret byggdes mellan 900- till 1100-talet och här levde en gång i tiden runt 300 munkar. Jag får en insikt om att det som jag idag upplever som väldigt traditionellt och till viss del avståndstagande mot nymodigheter en gång i tiden var det motsatta; i klostren utvecklades nya kunskaper om botanik, medicin, konst och litteratur.

Strax bredvid klostret ligger en servering som säljer nybakade gata, en väldigt söt pajkaka med fyllning. Jag köpte en med fyllning av fikon och valnötter men provsmakade en annan med ost, och även den var söt!
I dalgången går också Transcaucasian Trail, en 300 mil lång vandringsled genom hela Kaukasus.

Klostret Goshavank

Vi åker vidare genom det kuperade landskapet och kommer till Goshavank som fått sitt namn efter Mkhitar Gosh, en sann renässansman som grundade klostret år 1188. Här skapades ett religiöst och kulturellt center, där man undervisade i ämnen som historia, juridik, filosofi, retorik, musik och skönskrift. Mkhitar Gosh är känd för den lagbok han skrev då i slutet av 1100-talet, en bok som la grunden för rikets lagar för många århundraden framöver. Vår guide Meri berättar att han tidigt ute med att slå fast kvinnors rättigheter: som samtycke vid giftermål, rätten att skiljas vid upprepad misshandel och rätten att äga egendom.
Klostret ligger i en liten by som också heter Gosh, och runt parkeringen har det utvecklats ett litet centrum med ett hotell, två caféer och några souvenirbutiker.

Mkhitar Gosh sitter staty utanför klostret

Dilidzjans nationalpark och sjön Parz

Sista stoppet för dagen sker i Dilidzjans nationalpark, vid sjön Parz – vilket ska betyda ”klara sjön”. Nationalparken är 240 kvadratkilometer stor och ligger på en höjd på mellan 1000 och 2300 meter över havet. Den lilla sjön ligger i ett väldigt fint lövskogsområde, och här finns en intressant vandringsled som anges ta en timme – men tiden vi får är under timmen så det är bäst att inte dra iväg så långt. I området vid parkeringen är det mer av en nöjespark; ett minizoo, paddelbåtar, zipline med mera, inte vad jag förknippar med en nationalpark. Jag får i alla fall en trevlig promenad längs sjön tillsammans med några andra turister i vår grupp, i senhöstens dova färger.

Lämna trumpeten hemma!

Även denna tur bokades med Get Your Guide, och kostade 329 kronor (exklusive lunch, som jag betalade 25 kronor för). Tre kloster och två nationalparker under en dagstur är minsann ett bra utfall, men det var minst lika roligt att få se en del av Armeniens landsbygd och de små samhällena utmed vägen. Naturen såg bekant ut från min ridresa i Georgien 2018, och det är inte så konstigt – området där vi red då ligger bara drygt tio-femton mil från Dilidzjan.

En liten bildkavalkad bortom turistattraktionerna:

Bistro och en orange Lada-taxi!

Lanthus med de typiska höstackarna

… och en armenisk cowboy som hämtar hem djuren för dagen