Dags för en liten nationalparksturné igen! Den här gången går min resa österut, förbi Jönköping, Nässjö, Eksjö och Mariannelund. Norra Kvills nationalpark gömmer sig djupt inne i den småländska skogen, och är inget man trillar på av en slump. Vi passerar många röda stugor och även skylten till Katthult, innan sista avfarten till parkens entré.

Vid parkeringen går en vandringsled in i parken, en led som sedan delas i två alternativ. Något förvirrande så är Lilla Idgölenrundan fyra kilometer, medan Stora Idgölenrundan är två och en halv kilometer. Det beror på att de är namnsatta efter två olika gölar (små sjöar): Lilla Idgölen längst bort, och Stora Idgölen närmast. Vi lägger ihop de båda rundorna och kommer upp i runt fem kilometer.

I parkens broschyr presenteras den som en ”småländsk trollskog”. En liten bit på leden går jag bakom en flicka i fem-sexårsåldern och hennes mamma, och får höra på livfulla beskrivningar om hur tomtarna bor under träden och glada utrop: ”Geggamoja! Jag älskar geggamoja!” Ja, en småländsk trollskog väcker fantasin och upptäckarlusten på ett sätt som ingen välordnad lekpark eller stadspark kan göra.

Stora Idgölen

Vi kommer fram till Lilla Idgölen, en idyllisk plats där skvattramen blommar för fullt, och tar vår picknick där. Turen går vidare runt gölen och upp på Idhöjden med milsvid utsikt. Nedför ett riktigt brant parti med rep att hålla sig i, och sedan tar vi höger för att runda även Stora Idgölen där hjortronen blommar. På några ställen finns informationstavlor som bland annat berättar om hur skogen påverkas av skogsbränder och stormar, och om skogens invånare – till exempel den rödlistade skalbaggen raggbock som jag införlivar i min favoritnamnsamling tillsammans med gluttsnäppan.

Sammanfattningsvis: Parken är 114 hektar stor, och invigdes 1927. Den bjöd på en riktigt trevlig runda i fantastisk natur, ganska kort men ändå med viss ansträngning på grund av höjdskillnaderna.  Ingen trängsel alls, trots att det var lördag och vackert väder. När vi kom tillbaka till parkeringen klockan 14.00 räknade jag till fem svenskregistrerade bilar och åtta tyskregistrerade bilar.

Idhöjden

Skvattram hette tidigare Ledum palustre på latin, men har nu bytt namn till Rhododendron tomentosum och är alltså nära släkt med våra ”tama” trädgårdsrhododendron.

Kvilleken

På plats i Kvill-trakten är jag naturligtvis tvungen att besöka Kvilleken (eller Rumskullaeken, kärt träd har många namn). Eken beräknas vara cirka tusen år gammalt och har uppnått ett imponerande omfång: fjorton meter i brösthöjd, bland de äldsta och största i Europa. Den växer i Kvills naturreservat, cirka fem kilometer från nationalparken. Eller växer… det är snarare så att den är på gång att dö. Tydligen hade den en djup dipp mellan åren 2014 och 2017, då stora delar av trädet dog och endast någon liten grön kvist visade sig. Med tanke på detta blir jag positivt överraskad av att se en hel gren grönska och frodas. Naturreservatet är också sevärt i sin helhet, med ett traditionellt odlingslandskap indelat av trägärdsgårdar.

Eken är så mäktig och vacker i sitt förfall, och kanske är det ok att börja tänka på refrängen efter tusen år. Tänk att den var en liten planta i slutet av vikingatiden, runt Sven Tveskäggs och Olof Skötkonungs tid! Nu pågår ett projekt där man tar fram små genetiska kopior av eken, alltså kloner förökade av växtmaterial och inte fröplantor, och på så sätt kanske Kvilleken kan leva vidare tusen år till.