Det är helt säkert både första och sista gången som jag sätter klockan på väckning för att komma upp i tid för att gå på mausoleum. ”Kom i tid och häng på låset”, ett råd  jag tagit till mig för att undvika de långa köerna till den makabra turistattraktion som Lenins mausoleum utgör. Sagt och gjort, vi är bland de första turisterna på ett ödsligt Röda Torget i en solig oktobermorgon. Det finns tid till att fotografera den överdådigt vackra Vasilijkatedralen, den mäktiga Kreml-muren, det gigantiska varuhuset GUM och Historiska museet, alla de byggnader som omgärdar Röda Torget. Två vakter i käcka skärmmössor installerar sig utanför mausoleet samtidigt som en dam svabbar marmortrappan. Mausoleet i sig känns lite malplacerat på det vackra torget, en stenpyramid med en allé av små granar runt.

Tiden för öppningsdags närmar sig och konstigt nog är vi fortfarande i stort sett ensamma framför mausoleet, förutom de som likt oss förevigar sig själva framför byggnaden med inskriptionen ΛEHͶH : LENIN. Vi börjar ana oråd och traskar lite högerut. Där, vid en avspärrning 200 meter bort, köar redan 100 personer! Det är bara att inordna sig, och trots att horder av kinesiska turister konsekvent tränger sig före i kön så är den avklarad på en halvtimme.

Övervakade av otaliga barska vakter får vi sedan gå igenom byggnaden i jämn takt, utan att stanna, prata eller fotografera. Det är mörkt och skumt utom just runt Lenin där han ligger på lit de parade sedan 1924, i full belysning. Det är en bisarr syn och en ödets ironi; att Lenin som inte ville ha några monument efter sin död har blivit någon slags turistattraktion som beskådas av tusentals människor varje dag.

Resten av dagen ägnas åt Moskvas Kreml, stadens muromfattade kärna med byggnader från 1400-talet, som fortfarande är säte för president och regering. Vi beskådar en militärparad med värsta workouten; höga knän och höga benspark. Rustkammaren är fylld av makalösa skatter. Silverinfattade ikoner och biblar, bedårande Fabergéägg, förgyllda hästvagnar och pampiga kröningsdräkter. De nitiska museivakterna är efter mig som iglar för att skälla på mig när jag fotograferar, och jag får stoppa ner kameran och ge upp mina försök att spela oförstående turist…

oktober 2016