Dag 12 – 15 på min resa i Sydamerika

Jag är oftast mycket lyhörd och eftergiven mot kroppen min – är den trött så får den vila. Jag är lite lat helt enkelt. Men så kommer de där tillfällena då jag chockar den totalt, och överskrider min normalkapacitet med flera hundra procent. När jag får för mig något.

Jag ville se Machu Picchu, och jag skulle nödvändigtvis GÅ dit som inkafolket gjorde förr, på den uråldriga leden över bergen. Fyra dagars vandring med tre övernattningar i tält.

Vandringen består i stora delar av branta stentrappor uppåt och nedåt. Den ”värsta” dagen mer än 1100 meter uppåt, och det som gör det extra ansträngande är att det är på höjder upp mot 4000 meter över havet, vilket gör varje steg och andetag tungt i den syrefattiga luften.

På högsta passet, 4215 möh, kom den enda regnskuren

Det var en fantastisk vandring! På vår väg såg vi hisnande vyer, molnskog med frodig växtlighet, kolibrier, orkidéer och andra spännande blommor, och flera stora inkaruiner längs leden, där dagens vandrare var de enda turisterna.

Och så målet. Machu Picchu, den mäktigaste inkaruinen av dem alla. Fascinerande, men väldigt många turister. För mig fick besöket utan tvekan en extra dimension av att vara målet på en fyra dagars vandring, med en ansenlig ansträngning. Jag var i mål!

Jag är i mål på ett större plan också. Med min sydamerikaresa har jag sett något av alla världsdelar (utom Antarktis), och det var mitt mål. Och Machu Picchu var mitt sista ”måste-resmål”, att se en gång i livet. Jag är klar nu! Låter det tråkigt? Nej, jag kommer att hitta på fler roliga äventyr, men de kan alla betraktas som bonusupplevelser. Och hej kroppen, jag lovar. Aldrig mer!