Det finns svenska nationalparker som lever en ganska anonym tillvaro, kända av relativt få. Här får jag känslan av att vi besöker en riktig kändis: Skuleskogens nationalpark som ligger i världsarvet Höga kusten. Utsikten från Skuleberget är känd från TV4:s vinjettbild, hela området är relativt lättillgängligt via E4 och besökarna är många.
Världsarvet Höga kusten
Området utmed kusten i kommunerna Örnsköldsvik, Sollefteå, Kramfors och Härnösand kallades ursprungligen Höga Ångermanlandskusten, men namnet ändrades 1970 till det kortare Höga Kusten. Platsen togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 2000, och 2006 utökades världsarvet till att omfatta även Kvarkens skärgård på finska sidan.
Höga kusten-bron
Höga kusten-bron utgör en slags port till området söderifrån, och är en sevärdhet i sig. Bron invigdes 1997 och går över Ångermanälven, 1800 meter lång och med 182 meter höga pyloner. Inspirationen från Golden Gate-bron i San Francisco kan anas.
Naturum Höga Kusten
Vårt första stopp blir i Naturum Höga kusten, där vi passar på att lära oss mer om världsarvet och fenomenet landhöjning. Under den senaste istiden låg det ett tre kilometer tjockt istäcke här, som tryckte ner jordskorpan hela 800 meter. När isen sedan började smälta för cirka 9600 år sedan så höjdes marknivån igen. Först ganska snabbt med cirka 10 centimeter per år, nu med blygsammare 0,8-0,9 centimeter per år. Men landhöjningen fortsätter; en isostatisk återbalansering, den största i världen och den plats där fenomenet först upptäcktes och studerades.
Redan på 1600-talet funderade man över det faktum att strandlinjen förändrades, och att kobbar och skär dök upp ur vattnet. Den fullt förståeliga slutsatsen som drogs då var att vattnet höll på att sjunka undan, att ”proppen” gått ur någonstans och att vattnet läckte ut, kanske in i Jordens inre. Ja, det känns fortfarande rimligare att tro att vattnet skulle rinna ut, än att bergen skulle resa sig. Fascinerande!
Bakom Naturum ligger Skuleberget dit det går en linbana. På toppen kan man se områdets ursprungliga strandlinje som nu ligger på 286 meter över havet. Vi har dock siktet inställt på nationalparken på andra sidan E4, en mil österut mot kusten.
Naturum vid foten av Skuleberget
…fullproppat av information
Skuleskogens nationalpark
Skuleskogens nationalpark bildades 1984, alltså före världsarvet, och utgör nu 30 kvadratkilometer inom världsarvets 142,5. Lite som leksaken i ett Kinderägg! Nationalparken har tre entréer: den södra, den västra och den norra. På nationalparkens hemsida kan man läsa mellan raderna att den södra är mest populär, att det sommartid kan bli parkeringskaos och att de försöker styra bort folk till den västra och norra entrén. Nu är vi ändå framme vid slutet av augusti och vi åker med tillförsikt mot södra entrén, där den smala grusvägen slutar vid en parkering som bara är halvfull.
Mina förstudier av parkens vandringsleder har visat att det är lite lurigt att hitta en bra rundvandring. De flesta leder går från A till B, utmed hela parken via Höga kusten-leden, eller från entréerna till Slåttdalsskrevan och tillbaka igen. Den sistnämnda får det bli: från Entré Syd till Slåttdalsskrevan, upp på Slåttdalsberget och tillbaka. Några kilometer i samma spår, men inte alla.
Den första kilometern genom skogen går på spång, och är lättgången. Men sedan växlar leden över till en utmanande matta av stenar och rötter. Bitvis rent av klapperfält; en spännande rest från istiden men lite för spännande att vandra över. Jag har glömt mina stavar i bilen, vilket leder till att jag snubblar och drar knät i ett stenröse – något som jag känner av under hela resten av resan.
Just här ska man vandra!
Över klapperfält
Så är vi framme vid Slåttdalsskrevan: 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred. Leden har dragits om runt skrevan av säkerhetsskäl (fallande stenar), men det är inte förbjudet att beträda området. Vi tar en efterlängtad fikapaus på berget, och sedan skickar jag in min kurir med kameran in i Slåttdalsskrevan. Mer av lathet än rädsla för fallande stenar, jag lovar.
Jag väntar vid skrevans slut
Stigen upp till Slåttdalsberget är kort men brant, och det finns kedjor till hjälp. Väl uppe så blir vi mållösa av beundran. Så vackert! Vilken utsikt! Berget är något av en platå, med småvuxna tallar och vattensamlingar. När vi fortsätter utmed berget börjar regnet droppa, men det blir aldrig mer än droppar. Tillbaka vid bilen har vi avverkat knappt sju kilometer och varit ute lite över tre timmar.
Ombytligt väder – lite dropp på gång
Detta var första stoppet på min och sonens stora nationalparksturné 2025: Min 26:e nationalpark och mitt 15:e och sista världsarv!
Vi övernattade i en liten men mysig campingstuga på Överhörnäs camping, utanför Örnsköldsvik. På andra sidan Moälven vid campingen syntes Själevads kyrka, två gånger framröstad till Sveriges vackraste kyrka. Kvällsmat åt vi inne i Örnsköldsvik, på The Chef by The Sea – mitt livs mest välsmakande och estetiskt tilltalande raggmunk med fläsk!
Skuleskogens nationalpark är riktigt fin och precis som du säger säkert en av de mest besökta. Vi var också i Slåttdalsskrevan och då var det helt tillåtet att gå ner där, men vi tror det hände något strax efter så leden drogs om. Duktig du är som besökt alla nationalparker. Jag vet att det är flera jag aldrig kommer att besöka men några nära och enkla finns också kvar på ”listan”. Sedan ska vi få till ett besök vid Birka så är världsarvslistan komplett!