Göteborg Film Festival -som festivalen officiellt heter på svenglish- har dragit igång; en av årets största kulturbegivenheter som pågår i dagarna elva. Det här året har jag avsatt båda helgerna, men missar tyvärr allt spännande under veckan där emellan.

Hur vet du då att du hamnat på en filmfestival, och inte på en vanlig biovisning? Här är ett antal säkra kännetecken:

  • Filmen du ska se kan med fördel vara gjord i ett land som Kazakstan, Libanon eller Saudiarabien.
  • Alla som köar för att komma in i salongen pratar entusiastiskt om vilka filmer de redan har sett, och vilka de ska se.
  •  Filmen presenteras tillsammans med korta förhållningsregler, som stäng av mobilen och ta med skräpet ut, och den förväntansfulla publiken applåderar.
  •  Rysk film klockan tio en söndagsförmiddag drar fullsatt salong.
  • Alla filmer är textade på engelska, utom de engelskspråkiga filmerna som inte är textade alls -hur obegriplig dialekten än är.
  • Alla i publiken vet att uppföra sig, ingen petar på mobilen eller prasslar med gottepåsar.
  • Efter filmens slut applåderar biobesökarna entusiastiskt eller artigt medan eftertexterna rullar, kanske med kyrilliska bokstäver eller kinesiska tecken… och sedan skyndar de till nästa film!

Göteborg sett från Skansen Kronan

Helgens sex filmer:

The Domain

Land Portugal, regi Tiago Guedes, kategori Five Continents

Varför jag valde den:

Beskrivningen av filmen träffar rätt tre gånger redan i inledningen: Oscarsbidrag, familjekrönika och historielektion. Till detta en längd på nästan tre timmar, så är jag säker på att komma i filmfestivalmood redan på fredagskvällen!

Hur den var:

Som historielektion, nja. Största delen av filmen utspelas på mitten av 70-talet, men de portugisiska koloniernas frigörelse nämns bara i förbifarten, medan Nejlikerevolutionen 1974 har en något större roll i handlingen. Men familjekrönika, jajamän! Här sparades det inte på krutet, med otrogna patriarker, nedtystade familjelögner och intriger. Några riktigt snygga hästar av rasen Lusitano lyste upp filmduken också. Medelmåttig film, som fick lite mer fart och kraft i slutet.

Steppe

Land Turkiet, regi Ali Özel, kategori New Voices

Varför jag valde den:

Ett halvhjärtat val, i ett lite tunt utbud på lördag förmiddag. En by som ska tvångsförflyttas på grund av ett dammbygge, en man som vägrar lämna sin hustrus grav: ”Ett drama om en man vars liv är på väg att slås i spillror”. Kan bli tungt. Men tungt kan vara bra.

Hur den var: Det var mycket riktigt en ganska tung och långsam film, men ändå sevärd. Vardagsliv i en turkisk by, ansträngda familjerelationer- en smalare festivalfilm och sådana ska man också ta till sig!

Love Göteborg!

The Horse Thieves

Land Kazakstan, regi Lisa Takeba, Yerlan Nurmukhambetov, kategori Five Continents

Varför jag valde den:

Ingen tvekan, har jag chansen att se en film från Kazakstan så gör jag det. Att det sedan är en ”cowboyfilm från Vilda Östern” med en och annan häst gör det inte sämre. Här ska jag tydligen återse Samal Yeslyamova, toppskådespelerska från förra årets festivalfilm Ayka.

Hur den var:

Jag blev inte besviken. Fantastiska vyer och en hel del action, rent av otäckt stundtals. För mig var filmen framförallt ett spännande besök i Kazakstan, som påminde mycket om Kirgizistan där jag varit. Kreatursmarknad, frilandsplockning av tomater, gulliga barn, många hästar och snabba galopper.

A Bump Along the Way

Land Storbritannien, regi Shelley Love, kategori Five Continents

Varför jag valde den:

Dags att dra lite på smilbanden, hoppas jag. ”Charmig nordirländsk romantisk  och hjärtevärmande komedi.” Man måste blanda och ge! Lite (nord) irländsk feeling har jag kvar sedan senaste resan. Jag ser också att huvudrollen spelas av Bronagh Gallagher, Bernie i min favoritfilm The Comittments. Kan bara bli bra!

Hur den var:

Mysig film som samtidigt som den var rolig tog upp svårigheten med att vara tonåring, eller för den delen ensamstående mamma på 45 som blir gravid. Jag missade något skämt på grund av den irländska dialekten, men skrattade gott många gånger och fick torka några känslotårar på slutet. Bra betyg!

Spionen

Land Norge/Sverige, regi Jens Jonsson, kategori Gala

Varför jag valde den:

En premiärvisning på Draken, den vackraste biografen av dem alla – bara det är ju stort. En verklighetsbaserad historia om filmstjärnan och spionen Sonja Wigert och motståndsrörelsen i Norge och Sverige under andra världskriget, och det blir ännu större. Det här blir intressant tror jag, ytterligare en historielektion.

Hur den var:

Tyvärr, mina höga förväntningar kom på skam och filmen lyfte inte riktigt. Rolf Lassgård som hårdkokt chef i svenska underrättelsetjänsten funkade inte alls. Huvudrollsinnehavaren Ingrid Bolsø Berdal spelade över tyckte jag, kanske blir det bara lite för mycket med en skådespelerska som spelar en skådespelerska? Det här var inga människoöden som grep tag, och det var till slut svårt att greppa vem som spionerade på vem. Till råga på allt stannade filmen tvärt under visningen, som förr i tiden då en film på rulle kunde ryka av. Nu är allt digitalt, men ändå lyckades de inte få igång filmen på rätt ställe utan vi fick se om fem-tio minuter, tills vi passerat det kritiska stället. Inte filmens fel, men så olyckligt på en premiär.

Ingrid Bolsø Berdal i mitten och regissören Jens Jonsson till höger

Once in Trubchevsk

Land Ryssland, regi Larissa Sadilova, kategori Masters

Varför jag valde den:

Rysk film lockar mig. Rysk film är kvalitet och ofta samhällskritisk, trots toppstyrningen i landet. Jag har sett kanske tio ryska filmer och alla har varit mycket bra, utom en komedi som innehöll för mycket vodka-tjosan. De ryska regissörerna är bättre på svårmod. Den här filmen presenteras så här: ”Vardagsnära och charmerande kvalitetsdrama om en virkande hemmafrus otrohetsaffär med lastbilschaffisen i grannhuset”. Spännande att det är en kvinnlig regissör.

Hur den var:

Bra film som mycket riktigt hade ett mera ”kvinnligt” anslag än någon rysk film jag sett tidigare. Vardagsnära och charmerande, det kan inte sägas bättre. Bra skådespelare och drag av komedi, utan vodka minsann. Slutsatsen i filmen blev väl ungefär att gräset inte är grönare hos grannen på andra sidan staketet.

Det här var helgens sista film på söndag förmiddag. Slutsatsen efter första ronden är att de något mer anspråkslösa filmerna med vardagsdramatik eller exotism står sig bäst. Once in Trubchevsk, Horse Thieves och A Bump Along the Way är mina favoriter, samtliga med kvinnliga regissörer kan jag konstatera. Nu laddar jag för nästa helg!

Januarivår i Göteborg