Vandra inkaleden - tredje dagen

Tredje dagen av fyra på min vandring, den 23 september 2019.

Vid morgonväckningen känner jag mig klen och darrig. Jag har inga akuta magproblem, men känner tydligt att verkmästarn i magen har gått i storstrejk och deklarerar ”inte en matbit till”. Vår kreative kock har gjort frukostpannkakor med chokladdekorationer, och jag petar i mig en som motoffensiv. Vandringen börjar redan klockan 06.45 och vi ska upp för ännu ett pass. Det är bara att bita ihop, och det känns bra att veta att det bara är EN stigning på 400 meter idag, inte tre.

Trots mitt halvdana tillstånd så är det här den bästa, vackraste och mest intressanta dagen under hela vandringen. Vi får se flera av inkafolkets boplatser och rastplatser utmed leden. Den runda ruinen vid Runkurakay är just en rastplats, där långväga vandrare kunde stanna, äta och vila under sin resa. På vår fortsatta väg upp mot passet ändrar naturen karaktär och blir kargare, och vid ett vattendrag ser vi en hjort som dricker. Högsta punkten Runkurakay Pass ligger på 4000 meter över havet.

Färden går neråt in i molnskogen igen, utmed berget och stundtals med branta stup vid sidan om stigen. Här växer mossor, ormbunkar, bambu och orkidéer; några få som blommar även om det inte är blomningstid just nu, och andra blommor som jag inte vet namnet på. Elio kan alla namn på språket quechua, men det är inte mycket till hjälp i min artbestämning. En gång pekar han och säger ”Begonia”, då är jag med. En liten vild begonia. Fuchsian identifierar jag själv, en delikat vild art som växer i en klippskreva, till skillnad från de törstiga och fluffiga prydnadsblommorna vi brukar se här hemma.

Under dagen ser vi flera kolibrier. Glöm det harmoniska hummandet i Kalle Ankas Jul, de far som neurotiska skottspolar från blomma till blomma och sitter still högst två sekunder i taget. Till slut lyckas jag fånga en på bild med mobilen, bildkvaliteten blir därefter men den fantastiska blågröna färgen framgår.

Fuchsia

Vi passerar ruinen Sayamarca, ”den mäktiga staden”, som är ett fort som man endast når via en lång brant stentrappa. Jag avstår trappan, och vilar utanför medan resten av gruppen går in. Efter ytterligare en bit kommer vi till Phuyupatamarca, ”Staden ovan molnen” på 3600 meter över havet, med ett snillrikt kanalsystem med fem små bassänger för vattenförsörjning uppifrån bergstopparna. Här bodde en gång i tiden hundratals personer.

Puyapatamarca, och i bakgrunden syns en annan ruin: Winay Wayna

Den sista inkaruinen vi besöker heter Intipata, ”Solplatsen”, och är nog den vackraste av dem alla, med sina mäktiga terrasser och den vidunderliga utsikten över dalgången med Urubambafloden längst där nere. Vilket byggnadsverk! På terrasserna odlade inkafolket olika grödor, de mest värmekrävande nederst och de köldtåliga längst upp. Förutom några genomgående trappor så finns utstickande stenar här och där, som bildar små trappor från en terrass till en annan.

Jag tänker på diskussionerna som måste varit: ” Nu är det faktiskt din tur att rensa potatisen längst upp, jag gjorde det förra gången..”

Vilken vy!!!

Vilket byggnadsverk!!!

Trappa

Efter Intipata är det bara en kort nedförsbacke till lägerplatsen. Vi kommer fram strax efter 17.00 och det börjar redan att skymma. Dagen har inte bara varit den vackraste, utan också den längsta i både tid och sträcka: vi har vandrat cirka 18 kilometer och varit ute i över tio timmar. Efter de inledande 400 metrarna uppåt har vi gått cirka 1400 meter neråt, vilket frestar på knän och höfter. Jag har gjort min vandringsdag på flytande bränsle; vatten, resorb, magsjuketabletten dimor och fänkålste.

Jag vilar i tältet och avstår afternoon tea med popcorn, men till kvällens middag är jag hungrig. Soppbuljong med nudlar; ”det måste vara milt och bra för magen” säger jag. Magen håller inte alls med. Det tar bara några minuter innan jag får gå ut ur tältet och säga bye, bye till nudlarna. Elio, som tycker synd om mig, klappar om mig och kallar mig ”Evita”. Det känns lite småtrevligt även om det inte är en ikonisk presidentfru man liknas vid, utan bara diminutivformen ”Eva lilla”. Det blir kanelte till kvällsmat, en peruansk huskur mot magproblem.

Efter middag och te är det avtackning av kocken och våra bärare, och vi delar ut dricks. De berättar kort om hur gamla de är och hur många år de har arbetat på inkaleden. Kocken är nestor i gänget, både i ålder (50+) och år på leden (12), och ansvarig för teamet med bärare. Bärarna är lantbrukare som gör några turer om året för extrainkomsten.

Det här är sista kvällen med gänget, för imorgon packar de ihop och går sin väg, medan vi går sista sträckan till Machu Picchu.