De senaste femton åren har jag firat de flesta midsomrarna i södra Frankrike. Tillsammans med familjen och med solgaranti, sillunch och jordgubbar… så midsomrigt som det kan bli, förutom avsaknaden av mygg och omväxlande väder!

Marknad i Valbonne

Midsommarafton är alltid på en fredag, och marknaden i Valbonne är varje fredag. Alltså har dessa två smält samman till en midsommartradition; att förmiddagen ägnas åt marknadsbesök i grannbyn Valbonne. Marknaden hålls varje fredag i stort sett året om, men är extra stor under sommarmånaderna; fullt med marknadsstånd och besökare i de smala gränderna. Här finns schalar, stråhattar, kläder, smycken och väskor att köpa, men framförallt genuina lokala lantbruksprodukter: frukt, grönsaker, olivolja, ostar, charkuterier, kryddor och inläggningar som pistou, oliver och tapenade.


Sill och potatis

Sillarna är med från Sverige; i mammas inläggningar och i Abbas, och potatisen är skördad i trädgården här nere. En liten eftergift åt den provençalska omgivningen är att min svägerska kryddat snapsarna med egen lavendel, rosmarin och timjan!

Små grodorna

För något år sedan roade vi några besökande grannar med att visa upp den svenskaste midsommartraditionen av dem alla: att dansa ”Små grodorna” kring midsommarstången som var klädd med lavendel, nerium och vinrankor. Grannarna tittade storögt och filmade med sina mobiler. Vad som var okänt för dem, och de flesta svenskar, är att sången har ett franskt ursprung. Den är en marschvisa från tiden för franska revolutionen: ”La Chanson de l’Oignon” med texten ”Au pas, camarade, au pas, camarade” (gå i takt, kamrater”). Engelsmännen sjöng då ”Au pas, grenouilles”, för att häckla de franska grodätarna. Hur den hamnade i Sverige är oklart, men den dök upp i en sångbok runt 1920, med exakt samma melodi och texten ”Små Grodorna”. Så med vår uppvisning var cirkeln sluten!

Glad midsommar till er alla!