Kro och Konst i Humlebæk

I Humlebæk ska vi gå på kro och äta smörrebröd, för att njuta av Danmarks kultur en sista gång innan färjan hem till Sverige. Den danske kungen Christian VI gav krogen serveringstillstånd i september 1740, och allt sedan dess har det serverats ”smørrebrød, flæskesteg og en lille snaps” och andra rätter. Menyn är mycket traditionell, och där finns inte mycket att hämta för den som vill ha nymodigheter som vegetariska alternativ. Jag äter ett smörrebröd med stekt spätta och pillade räkor; vällagat, gott och mättande. I den strålande solen väljer vi att sitta ute under ett parasoll, men jag tar en sväng in i huset också, för att känna historien som sitter i väggarna.

Smörrebröd!

Uteserveringen

Inne på Humlebæk kro

Louisiana

I Humlebæk finns också en kulturinstitution av världsklass, Louisiana, som jag besökt flera gånger. Förutom att det är ett ypperligt museum för modern konst, så är lokalerna och läget spektakulära. Stora glasfönster som vetter mot en lummig trädgård, i en arkitekturstil som känns influerad av Japan. Och den fantastiska utsikten över Öresund från café och trädgård, en trädgård som för övrigt är full av spännande skulpturer. Museet invigdes 1958, men dess äldsta byggnad med entrén är från 1855.

Utöver de fina permanenta samlingarna så hålls alltid intressanta temporära utställningar, inlånade från museer över hela världen. Fram till 27 maj visas Picassos keramik. Nu är jag inget stort fan av Picassos konst, men han är alltid intressant, det kan man inte ta ifrån honom! Han har producerat fat och urnor i otroliga mängder, det mesta av dem under hans tid i Antibes och Vallauris, och ett stort urval av hans alster visas här på utställningen.

Den andra temporära utställningen faller mig mer i smaken. Den visar Gabrielle Münter, och är öppen över sommaren fram till 19 augusti. Hon var en tysk konstnär som levde mellan 1877 och 1962, några år av dem i Sverige. När jag senare läser om henne skrivs det mest om att hon hade ett förhållande med konstnären Vasilij Kandinskij, trots att hon själv var en lika stor talang, tycker jag efter att ha sett hennes expressionistiska konst. Jag är ingen konstexpert, men jag känner väl till Kandinskij och hade aldrig hört talas om Münter. Egendomligt… jag anar en patriarkal konspiration! Den fina separatutställningen på Louisiana vill jag se som en slags upprättelse för Gabriele Münter.