Nattligt drama i Kirgizistan

Så var det då dags för sommarens äventyr; en ridtur i Kirgizistan! Ishen från Shepherd’s Way Trekking möter mig på flygplatsen i Bishkek, och snart är hela gruppen samlad; mina – skulle det visa sig – mycket trevliga reskamrater Mathias, Åsa, Elin och Teresa, samtliga från Sverige.

Vi äter en snabb frukost i ett regnigt Bishkek och sedan bär det iväg mot Barskoon, byn vid sjön Issyk-Kul, där vår tur ska starta. Issyk-Kul är cirka 18 mil lång och 6 mil bred, ligger på 1600 meter över havet och är världens näst största alpina sjö efter Titicacasjön i Sydamerika. Vårt boende är en positiv överraskning; ett Schweiz-influerat hus med frodig trädgård, rum med balkong och utsikt över bergen, fräscha tvätt- och toalettfaciliteter och en mysig jurta där vi intar kvällens måltid tillsammans med Ishens fru Gulmira, hans bror Rash och tre solbrända och möra turister som just avslutat sin ridtur.

Med en god natts sömn och en stadig frukost i magen packar vi sadelväskorna med sovsäckar, liggunderlag, tält och det nödvändigaste för åtta dagar, och åker till stallet för att möta våra fyrbenta färdkamrater. Den häst jag får tilldelad heter Djenge, en liten fux med vita strumpor bak. Med på turen har vi guiden Kanat, hästkarlen Mirlan och så Aimaral, en ung tjej som presenteras som vår tolk. Rash glömmer den lilla detaljen att hon också ansvarar för att fixa frukost, lunch och middag till åtta personer i fält!

Sadlarna är av traditionell kirgizisk typ, med ett mjukt fårskinn att sitta på. Mina farhågor om att uppsittningen skulle vara jobbig kommer på skam, för hästen är av behändig storlek och trakten är full av stenblock och sluttningar som underlättar klivet upp i sadeln. Så bär det iväg! Vi hinner knappt en kilometer innan regnet kommer… på med regnstället. Lädertyglarna blir snorhala, kängorna läcker, det sipprar in regn i nacken och det kyler sakta men säkert. Vi sitter nog lite till mans på våra hästar och tänker tanken: ”Tänk om det kommer att regna oavbrutet i åtta dagar..?”

Efter några timmar rider vi upp på den leriga gårdsplanen vid en fäbod, där vi får stiga av och gå in under tak hos familjen som bor där. Aimaral dukar fram en picknick-lunch med bröd, ost, korv, varmt thé, nötter och torkad frukt, och medan vi äter och försöker tina upp vid vedspisen så ökar regnet, och det kommer några rejäla åsksmällar. När vi ska iväg igen har det lättat på himlen, allt är fuktigt men det finns hopp! Fram på eftermiddagen slår vi läger vid en brusande fors, och äter middag i stora tältet, varpå Aimaral ogenerat förhör sig om vår ålder, civilstånd och yrke. Hästarna får en fotboja av läder, och tjudras med rep och en sprint i marken, men de drar ofta upp sprinten och traskar runt för att hitta det smakligaste betet.

Det är ovant att sova i tält, men utmattad av alla intryck sover jag ändå en del. På morgonen hör jag ett rop och säger förhoppningsfullt till Åsa, som jag delar tält med, att det nog är frukostsignalen. Men när jag krupit ur tältet ser jag inte en människa, och vad värre är… inte en enda häst heller! Hästarna har rymt! Kanat och Mirlan har lånat två hästar från en närliggande fäbod, och är ute och letar. De andra kommer ut från sina tält, och efter ett tag upptäcker Mathias att det ligger en död häst en bit från lägret, dock ingen av våra. Situationen känns lite absurd; utan hästar i kirgizisk obygd, men för övrigt går det ingen nöd på oss. Vi blaskar av oss i fjällforsen och värmer oss i solens strålar, medan vi diskuterar möjliga scenarier av vad som hänt och vad som kommer att hända. Troligen har en främmande häst sökt sig till våra, tumult har uppstått och en spark har tagit så olyckligt vid tinningen att hästen ramlat död ner, varpå våra hästar tagit till flykten.

Efter närmre två timmar är rymlingarna infångade! Vad som hänt under natten varken kan eller vill de berätta… Vi äter frukost, packar ihop och ger oss iväg igen. De följande dagarna är också spännande och upplevelserika, men på ett lite lugnare plan, och regnbyxorna behöver inte dras på igen förrän dag sju!