Hästkapplöpning i Mongoliet

Naadam del 2:

Efter att jag tittat mig mätt på brottningen är det dags att dra vidare till hästkapplöpningen, som enligt mina förstudier ska gå av stapeln tre mil utanför staden. Jag går ut från stadion för att leta buss, och hamnar mitt i ett gigantiskt marknadsområde med försäljning av mat, dryck, kläder och allsköns prylar. Lunchdags! I ett tält står ett gäng damer och friterar piroger på löpande band i den trettigradiga värmen, och jag äter två rejäla piroger till priset av 9 kronor.

Min enda hjälp i mitt bussletande är ett engelskspråkigt Naadam-program där det anges att platsen för hästkapplöpningarna heter Khui Doloon Hudag. Problemet är bara att mongolerna själva använder det kyrilliska alfabetet, och risken är stor att något är ”lost in translation”. De som jag frågar är ändå väldigt hjälpsamma när jag säger ”excuse me…bus?” och håller fram programmet. De pekar åt vänster, åt höger, rakt fram och bakåt. Jag frågar säkert tio personer, men till slut står jag faktiskt framför en rad bussar på en grusplan. En bastant dam som är biljettförsäljare nickar bekräftande, och jag är på väg!

Lokalbussarna i Ulaanbaatar saknar luftkonditionering, men vad gör det… jag får plats på ett galonklätt säte och ägnar resan åt att titta på landskapets förändring från storstad till förort och sedan landsbygd. Det råder ingen tvekan om när det är dags att gå av; mitt ute på en slätt finns en gigantisk parkering, massor av jurtor, hundratals hästar och ett stort marknadsområde.

Hästkapplöpningarna har 6 klasser: tvååringar, treåringar, fyraåringar, femåringar, sex år eller äldre och hingstar, och distanserna är från 1 till 2,5 mil beroende på ålder. Varje lopp har drygt 150 deltagare. Ålder ja… ju lättare last, desto snabbare häst. Följaktligen rids hästarna av barn i åldern 7 till 13 år. I ett land där barn lär sig rida parallellt med att de lär sig gå är detta inget konstigt, men för mig känns det onekligen lite vågat att släppa iväg en sjuåring i full galopp i två mil, tillsammans med 150 andra.

Det har hunnit bli eftermiddag och ”Ikh Nas” har nyss startat, ett 2,5 mil långt lopp för hästar som är äldre än 5 år. Det är trångt runt målgången, men jag klämmer mig in och flyttar mig sedan inte en tum trots trängseln. De flesta mongoler är inte så långa, så när jag sträcker på mig ser jag ryttarna närma sig i ett dammoln borta på slätten. Under publikens jubel stormar de in över mållinjen, och vinnaren får ett blått baner av någon slags manlig kranskulla till häst. Barnen har ridhjälm, och de flesta även säkerhetsväst, men väldigt få har sadlar. Några rider helt barbacka, andra har endast en sadelgjord med stigbyglar på.

Efter loppet går jag på marknadstur. Det är fullt av hästar inne bland tälten på hela området, och en kille rider ända in i serveringstältet för att beställa en cola från hästryggen. På ett ställe spelas shagai, ett mycket seriöst brädspel som går ut på att smätta ner små spelpjäser gjorda av benknotor från ett får. Mongolerna passar på att ha sitt nationella mästerskap i dessa spel också under Naadam.

Vid sex-tiden drar jag mig till bussparkeringen igen, och åker tillbaka till Ulaanbaatar. Det är otroligt varmt, svettigt och dammigt, och bussen är fullsatt så jag får stå. En mongolisk dam knuffar på en yngling, skäller på honom av tonläget att döma, och han reser sig för att erbjuda mig sin plats. Kvinnor, förenen eder! På bussens radio spelas Cotton-Eye Joe med svenska bandet Rednex… så skönt att Sverige är med och bidrar till världskulturen.

På vandrarhemmet sitter mina kamrater som jag hade följe med till arenan, och några andra boende. Det visar sig att jag är den enda som lyckats ta mig till hästkapplöpningarna; de andra gick bet på att hitta bussen. Jag avgår därmed med dagens seger som Naadam-turist, men jag missade bågskyttet. Nästa gång?