Tjejvasan 2017

Tjejvasan 2017

Det finns två saker som garanterat gör mig rörd och som frambringar en tår i min ögonvrå.  Det ena är att se en barnafödsel på tv eller film. Det andra är att se vasaloppsmålet i Mora och minnas känslan när jag skidade i mål på tjejvasan 2011. Den högtidliga känslan av tradition och prestation, och hejaropen utmed upploppet. Kanske var det därför jag nappade när dottern bestämde sig för att åka tjejvasan i år. Efter lite fundering hängde jag på… Jag gör det igen!

Under vår vasa-helg hyr vi boende i en fin villa i Mora. Lite Guldlocks-känsla, att sova i någon annans säng och laga mat i någon annans kök. Husägarna är nämligen inte hemma, utan vi delar huset med andra skidåkare. Först ett trevligt gäng som åkt kortvasan på fredagen. Sedan, på lördagen, anländer tre ryska par som inte kan ett ord engelska. Den mest pratsamme av dem är fullt övertygad om att om han pratar ryska tillräckligt högt och mycket så ska jag nog förstå till slut. Jag visar ett foto på mig själv i Moskva, för att visa min goda vilja, och till slut hade jag faktiskt förstått att de kommer från Sibirien och Altai-bergen, äger en varuhuskedja och har bilat hela vägen hit.

Tjejvasan går av stapeln på lördagen, och dottern och jag tar bussen från Mora till Oxberg. Först ut är dottern som startar i startled 10, och sedan jag i startled 13. Det är sol, det är trångt i början, det bjuds på dryck och bulle och det hejas utmed spåren. Jag kämpar på, blir omkörd av många och kör om en del.

Hur går det då? På plussidan finns kanonväder, bra fäste, ganska bra spår och en något större skiderfarenhet än 2011. På minussidan: 6 år äldre, dåligt glid och endast 3 skidmil i benen denna säsong. Resultat: 8 minuter bättre än 2011. Med den förbättringstakten är jag bland eliten om 200 år!

För att backa till det inledande stycket så är tjejvasan faktiskt lite som att föda barn. När starten närmar sig undrar man vad man gett sig in på. Sedan kämpar man länge och väl, med blåbärssoppeprofylax, och man förbannar sig själv för att man gav sig in i detta. Och är det andra gången så undrar man: ”Vad i hellskotta fick mig att göra OM det!?” Till slut ska… inte ett barn, men väl du själv genom porten ”i fäders spår, för framtids segrar”, och när man är igenom känns allt underbart och slitet är glömt. Och tro det eller ej… strax börjar hjärnan bearbeta de jobbiga minnena. Om ett år är man redo igen; ”Det här var väl inte så farligt, kanske en gång till?”

Fler barn blir det inte för mig, men om jag börjar prata om tjejvasa igen så snälla, stoppa mig!

februari 2017

 

 

 

2017-04-08T11:03:43+00:00 25 Feb 2017|4 Comments

4 Kommentarer

  1. Renée 2017-03-16 vid 19:12 - Svara

    Lysande jämförelse! Efter fyra barnafödslar- i och för sig för jättelängesen- bör jag våga mig på tre tjejvasor till. Den sista barnafödseln var snabbast och lättast. Så blir det kanske med tjejvasan också. Men hujedamej för de båda där emellan.

    • Eva 2017-03-19 vid 11:33 - Svara

      Haha… Ja, tänker man så, så har jag gjort mitt då efter två (barn och tjejvasor)!

  2. Gunilla 2017-02-26 vid 18:44 - Svara

    Bra liknelse. Jag har inte åkt tjejvasan men fött några barn,så jag förstår precis.

    • Eva 2017-02-26 vid 18:56 - Svara

      På något sätt måste de ändå vara värt besväret, båda utmaningarna!

Lämna en kommentar