Gveleti vattenfall – in i dimman!

Gveleti vattenfall – in i dimman!

Kazbegi del 3

Lika strålande blått som det var den första morgonen i Kazbegi, lika jämngrått är det den andra. Molnen hänger som en blytung matta över dalgången, bergen har helt försvunnit ur sikte och ett lätt duggregn faller på fönsterblecket. Vad ska man hitta på idag då? Jag går ut på byn.

Låt mig konstatera; det är inget jättedrag i Kazbegi en småregnig onsdagsförmiddag. Jag kollar på kyrkan, men det mest intressanta är en get och en cockerspaniel som leker på kyrkogården. Affärsutbudet består av några små livsmedelsbutiker, försäljning av frukt och grönt och ett bageri. Det finns ett antal restauranger och vinbarer, men det är för tidigt för sådana besök. Jag går utmed vägen tills byn tar slut, köper två vykort på en slags turistinformation och går tillbaka.

Vid det centrala torget är det ändå lite liv och rörelse, för där står ortens taxibilar och väntar på att få tjäna sitt dagliga bröd. Jag drar mig till minnes min lilla research om omgivningarna och bestämmer mig för att ta en taxi sju kilometer norrut, för att därifrån vandra till Gveleti vattenfall. För en hundring får jag åka fyrhjulsdriven jeep ännu en bit på Georgian Military Road till byn Gveleti, upp i en dalgång där chauffören väntar i bilen medan jag vandrar den lilla stigen upp till fallet, en nätt promenad på en kvart-tjugo minuter enkel väg. Det cirka tjugo meter höga fallet är kanske inte mycket jämfört med Goðafoss eller Njupeskär, men nog är det fint och skönt att komma ut i vacker höstnatur och höra bruset och porlet från fallet och forsen.

Efter en lunch på Restaurant Stepantsminda och ett besök i en så kallad Supermarket tillbringar jag eftermiddagen med att ligga på rummet och äta ryska potatischips, dricka amerikansk läsk och läsa ut min tjocka pocketbok som jag inte hunnit med tidigare.

Jag bor på Zura’s Guesthouse, ett privathem som har avsatt två rum till gäster och rustat upp den delen av huset med en kaklad toalett och ett badrum med en kraftfull varmvattenberedare. Det finns tillgång till kök för självhushåll, enkelt men oklanderligt rent och prydligt, och för 130 kronor natten får jag ett eget dubbelrum. Lite förvånande finns det även ett wifi som överträffar det mesta jag upplevt på hotell och vandrarhem, förmodligen för att vi är högst tre att dela på det.

Zura är en försynt kvinna i min egen ålder som talar engelska och bor med sin gamla mamma i husets andra del, och första kvällen kommer hon med ett smakprov på ost från den egna kossan. Hon odlar lite blommor i trädgården, och mina egna problem med skadedjur ter sig överkomliga i jämförelse med hennes. Geten äter upp ringblommorna, katten sitter i blomlådan och kossan ligger i rabatten.

Morgonen därpå är det dags att åka tillbaka till Tbilisi, och nu tar jag en marshrutka  för 10 lari (35 kronor). Femton personer i en minibuss utan bälten, utan tillstymmelse till utsikt i det dimmiga vädret. Jag känner mig väldigt nöjd med mitt beslut att ta taxi på vägen upp, djupt tacksam för att jag fick en dag med kanonväder för min vandring, och belåten i största allmänhet med mitt besök i Kazbegi!

2018-11-14T21:24:30+00:0014 Nov 2018|2 Comments

2 Comments

  1. Madeleine Krans 2018-11-15 vid 00:39 - Svara

    Läser dina levande Georgieninlägg med intresse och blir mäkta inspirerad!

    • Eva 2018-11-15 vid 08:22 - Svara

      Kul! Mycket intressant på din blogg också, får läsa mera och skaffa mig mer drömresmål 🙂

Lämna en kommentar