Forsränning – en fartfylld Islandsupplevelse

Forsränning – en fartfylld Islandsupplevelse

Dags för en gästbloggare,  min dotter Linnéa som berättar om sin forsränning på Island:

Som ni alla vet är författaren av denna blogg en van resenär och äventyrerska utan dess like. Med en genuppsättning till hälften från Eva är det kanske inte helt oväntat att några av dessa egenskaper kan hittas hos mig. Med en mor som både inspirerar och agerar resesällskap emellanåt är det en fröjd att upptäcka världen, med ett visst mått av tävlan. Vem har besökt flest länder egentligen? Nåväl, där är racet ganska jämt.

När det kommer till aktiviteter brukar vi ofta gilla liknande saker. Konst, kultur, botaniska trädgårdar eller pub crawls. Ibland något som får en att utbrista ”Jag överlevde”! I mitt fall kan detta vara en timmes tur på en islandshäst likväl som att hoppa från en klippa rakt ner i en isländsk fors.

Det senare är faktiskt något som min mor har inspirerat mig till, hur osannolikt det än låter. Med forsränning i både Nepal och Nya Zeeland på cv:t ville inte jag vara sämre än henne. Därför bokade jag vid ankomst till Island raskt in en forsränning med Viking Rafting utanför Akureyri.

Dagen D började tidigt med upphämtning från Akureyri Backpackers. Det visade sig att jag var den enda som skulle åka med minibussen. Min chaufför och sedermera guide Steve från Amerika fick alltså köra hela vägen från Rafting-basen till Akureyri och tillbaka, totalt 22 mil för min skull. Lyckligtvis var vi båda överens om att en tyst bilfärd var helt okej.

Väl framme fick jag bekanta mig med resten av gänget som skulle ut och paddla i forsen. Vi var ett multinationellt gäng, det enda som saknades var en islänning! Efter en lång genomgång av allt från dagens upplägg, hur man tar på en torrdräkt till att unisont skandera mottot ”Smile” så lastades vi in i en buss som sett sina bästa dagar. Bästa resesällskapet var en collie som vant övervakade oss alla.

Framme vid startpunkten för vårt äventyr fick vi en säkerhetsgenomgång av våra ”Safety kayakers” vars uppgift var att rädda oss om vi faller i och är oförmögna att ta oss in till land. Tappa aldrig åran, simma mot land eller flyt med forsen på rygg. I nödfall kastar vi ut ett rep åt er. Om inget händer, så får vi det att hända.

Javisst! Inga konstigheter. Vi bordar flotten och kastar loss!

Jag blir tillfrågad hur mycket action jag vill ha. Lite lagom tack, utbrister jag typiskt svensk som jag är. Jag börjar med att sitta bak i flotten, här undviker man bäst kallsupar och att falla överbord. Vi får många kommandon att rätta oss efter, paddla höger, paddla bakåt, upp med årorna. Men det känns lite tamt. Blir det inte värre än så här?

När vi tagit oss ner för de tre första fallen blir jag stursk och tar plats i fören. Här sätter man tempot för resten av gänget. Vilken skillnad! När vi paddlar igenom en stor svallvåg tappar jag fotfästet och är på väg över kanten, min granne får lyckligtvis tag i mig innan jag hamnat i plurret. Allt är under kontroll när vår guide utbrister ”Här är vår Jumping Cliff ” (klippa avsedd för hopp).

Var och en av oss klättrar upp för en cirka fyra meter hög klippa och kastar oss ner i vattnet. Våra guider Steve och Sadat gör några volter med stil och finess. De har vanan inne. Jag nöjer mig med en så kallad ”Namaste”, händerna ihop som om jag ber en bön och sen kastar jag mig ut!

När vi fått upp ångan är det nu dags att välta flotten. De som vill får hoppa i flotten och paddla ut mot vattenfallet. Jag är skeptisk, men tänker att dör jag så gör jag det inte som en fegis i alla fall. Sagt och gjort, det går fortare än jag hinner blinka. Plötsligt är jag i vattnet och håller andan. Vad är upp och vad är ner? När jag äntligen får upp huvudet över ytan lokaliserar jag stranden och börjar simma.

Jag kommer inte framåt alls! Faktum är att jag känner hur jag slits med i strömmen.

Nu är goda råd dyra. Plötsligt ser jag en guide kasta ett rep och jag hör desperata rop om att jag ska ta tag i repet. Jag famlar i vattnet och till slut, efter vad som känns som en evighet känner jag repet. Jag klamrar mig fast och plötsligt kommer en person till och en flotte farandes mot mig. Jag kläms fast mot en klippa, men jag lever!

Väl uppe på stranden känner jag hur benen skakar. Äntligen, adrenalinkicken jag väntat på! Efter denna omtumlande upplevelse blir resten av färden lite lugnare. Vi tar en fikapaus och serveras våfflor med obscena mängder vispad grädde. Sedan paddlar vi bestämt mot vårt mål. Under tiden kan vi njuta av den fantastiska naturen, skvätta vatten på våra safety kayakers och vice versa.

Hemresan är lika lång som vägen dit, men jag däckar av utmattning och vaknar upp i Akureyri. Vid liv och med ett minne av den skräckblandade förtjusning som en fartfylld forsränning kan ge. Och insikten att äpplet inte faller så långt från trädet.

Linnéa juli 2018

2018-09-12T19:47:55+00:0016 Sep 2018|0 kommentarer

Lämna en kommentar