Årets digitala Göteborg Film Festival är över, och den var sannerligen ett ljus i mörkret! Tolv dagar fyllda av nya intryck, förväntan och känslor. Jag har ett stort intresse för film, och ser dem vanligtvis som ett komplement till resor och upplevelser. Nu blev det istället ett substitut; ett fönster som plötsligt öppnades mot världen. Jag såg hela fyrtio filmer (tre av dem var kortfilmspaket), vilket innebar drygt sextiosju timmars filmtittande. Jag ger sju av filmerna toppbetyg, fyra filmer får bottenbetyg, och resten där emellan var helt OK eller bra. För mig hade alla filmer utom de fyra några slags kvaliteter, som vacker, intressant, gripande, lärorik, smårolig, upprörande eller känslofylld. Min absoluta favoritfilm blev Quo Vadis Aida?, som också vann festivalens pris Dragon Award Best International Film.

Mitt ambitiösa matprojekt avlöpte också väl. Varje dag åt jag en rätt från något av dagens filmländer; jag lagade åtta av dem själv och köpte tre. Under festivalperioden hade jag framme både kaveln och pastamaskinen, fritösen och stekgrytan, och resultatet blev klart godkänt.

Torsdag 28 januari

Film
Festivalen startade egentligen på fredagen, men tjuvstartar traditionsenligt med en film på torsdagen. Den film som visades var franska Gagarine, en berättelse om bostadsområdet Gagarine  i Paris förorter, om gemenskap och om Youri som blir husockupant när området ska rivas. Aldrig har väl ett miljonprogramområde sett vackrare ut, än i solnedgång i Paris.

Mat
Inte mycket att välja på alltså, det fick bli mat från Frankrike och det är ju ingen dålig start. Jag gjorde en galette med chèvre, med minnen från sommarens måltid på Creperie Tati på Fårö. Jag lagade utifrån ett recept jag fann på nätet : Bovetegalettemen jag modifierade fyllningen efter egen smak: riven ost, chèvre, valnötter och lite ringlad honung.

Fredag 29 januari

Film
Fredagen började med Tove, en film om Tove Jansson. Jag hade ingen relation till vare sig henne eller Mumintrollen tidigare, men filmen var välgjord och intressant och jag har redan varit på biblioteket och lånat en av hennes novellsamlingar. Ryska Conference var långsam och tung, om krishantering efter den tjetjenska ockupationen av en teater i Moskva 2002, då cirka 170 personer dog vid fritagandet. Kvällen avslutades med ett vackert och plågsamt skilsmässodrama: The Killing of Two Lovers, inspelad i Utah, USA. Inget bokstavligt killing där, dock.

Mat
På fredagskvällen var det läge att göra det lite lätt för sig med hämtmat. USA fick sätta menyn och det blev hamburgare från den lokala restaurangen Emmas Streetfood. Jag valde en med svensktillverkad eldost i, och sötpotatispommes till.

Lördag 30 januari

Film
Eftermiddagen började med en intressant dokumentär om paret Aino och Alvar Aalto och deras vackra design och arkitektur. Sedan följde SVT:s och Svenska filminstitutets kortfilmssatsning 2121, fem fascinerande och roande framtidsskildringar. Dessa kommer säkert att dyka upp på svensk TV så småningom. En film som kommer att visas på svenska biografer framöver är Tigrar, baserad på en sann historia. Sextonårige Martin säljs som fotbollsproffs till Inter i Milano, och får uppleva kontroll, konkurrens och nedbrytning. Fotbollsscenerna var få och den var mer av ett psykologiskt drama; en av veckans toppfilmer. Den tyska filmen Undine föll mig inte riktigt i smaken, en tragisk kärlekshistoria med övernaturliga inslag.

Mat
Med dagens film om Alvar Aalto och gårdagens om Tove Jansson så fick temat bli Finland och Karelska piroger . Lite pyssel att göra men gott och rustikt, serverade med hackat kokt ägg och smält smör.

Söndag 31 januari

Film
Först ut var Lockdown Cinema: tretton internationella kortfilmer från tre till tolv minuter. Nix, fångade mig inte alls och det blev bottenbetyg. Jag fortsatte med filmen Days, ett taiwanesiskt drama. En man tittade ut genom fönstret i fem minuter. Sedan låg han i ett badkar och tittade upp i taket i fem minuter. Jag tittade i en halvtimme; inget hände och ingen sa något. Messade dottern för att varna henne och hon skrev: “Den asiatiska? Det var ingen dialog i den såg jag i beskrivningen. Intressant”. Filmen var två timmar lång och jag försökte tänka på den som meditation, men misslyckades. Gränsen var nådd, jag är ingen fullfjädrad filmnörd ännu. Ett bottennapp.

Sedan såg jag spanska Rosa’s Wedding, en feelgood film om en kvinna som bestämmer sig för att börja älska och ära sig själv, och det var precis vad jag behövde som kontrast.  Efter det danska Persona Non Grata, om en uppgörelse med familj, barndom och hembygd. Sist ut The Macaluso Sisters, en underbart vacker och melankolisk film om några systrar i Palermo vars liv formas av en tragisk händelse i barndomen. Den grep tag, och blev en av mina favoriter.

Mat
Söndagens matland var Italien och jag lagade pasta. Men varför göra det för lätt för sig? Jag gjorde naturligtvis hemgjord pasta! Fram med pastamaskinen, och receptet på degen hittade jag här: Pastadeg. Färsk pasta kan inte jämföras med torkad.  Serveringen blev ganska enkel; en klick hemmagjord pesto från i somras, parmesan och pinjenötter.

Veva som Eva!

Måndag 1 februari

Film
Mina förväntningar på polska Never Gonna Snow Again var förmodligen för höga. Den beskrevs som en dramakomedi, och hade verkligen kunnat vara det. Men den misslyckades och föll platt. Bottenbetyg. Sedan visades Kamrater, en två timmar lång rysk film i svartvitt. Jag var avvaktande, med gårdagens fiasko i minne. Men detta var en gripande och känslofylld film, en av de bästa, och den skildrar en verklig händelse: fabriksarbetare som strejkar i Novotjerkass 1962, de möts av beskjutning och många dör. Ett sovjetiskt Ådalen.  Kvällens sista film var fransk: Slalom, med 15-åriga Lyz som tränar på elitnivå och kommer i beroendeställning till sin tränare som utnyttjar henne.

Mat
Här var jag faktiskt lite lurig och fick in både Polen och Ryssland i menyn: Polska pierogi och ryska vareniki är nämligen i stort sett samma sak. Jag lagade efter receptet polska pierogi med viss modifiering; jag hade ingen surkål så det blev mjölksyrad morot som tillbehör istället, jag stekte färsen till fyllningen och jag fräste även till de färdiga små pastakuddarna, tillsammans med stekt lök. Detta är inte den vackraste mat man kan äta, men den är otroligt god!

Från filmen Kamrater – regi Andrej Konjalovskij

Tisdag 2 februari

Film
Night of the King utspelade sig på ett fängelse i Abidjan i Elfenbenskusten , där huvudpersonen utses till berättare och måste underhålla sina medfångar för att klara livhanken. Bra driv i historien och en annorlunda miljö.  Nästa film var Quo Vadis, Aida?, och den var festivalens allra bästa film. Den handlar om Aida som är FN-tolk och utspelar sig under några dagar i juli 1995, då över 8000 pojkar och män mördades i Srebrenica. Jag blev upprörd, jag gick en sväng framför TV:n, och jag grät en skvätt. Fullkomligt olidligt, trots att inte en blodsdroppe visades på filmduken. Sista filmen för dagen hette Limbo, och handlade om asylsökande som placerats på Yttre Hebriderna i väntan på besked om uppehållstillstånd. Svart humor, tankeväckande och fullständigt makalösa naturbilder. En riktigt bra filmdag!

Mat
Med min ambition att laga mat från olika världsdelar så var Elfenbenskusten dagens självklara kandidat. Men vad äter de där? Jag fick konsultera Google: frukt och fisk, räkor flamberade i whiskey… många lockande förslag kom upp. Jag fastnade för Chicken Kedjenou:  långkokt kyckling med grönsaker och många olika kryddor som vitlök, ingefära, chili och rökt paprika. Detta kommer jag att laga fler gånger!

Onsdag 3 februari

Film
Franska A l’Abordage var en småmysig romantisk film, om ung kärlek i en typisk småstad i franska alperna. Den gav mig en svårt melankolisk längtan efter sommar i Haute-Alpes. Efter detta började jag titta på norska Gritt, Efter en halvtimma hade den inte sagt mig ett skvatt, massor av prat, ingen handling och inte ens en gnutta natur att vila ögonen på. Så jag stängde av och såg istället dokumentären Molecules, om Venedig. Vackert och lite sorgligt, om turistinvasioner, översvämningar och nu en öde stad under coronan. Sedan The Father, med den briljante Anthony Hopkins som fadern som försvinner bort i demenssjukdom, och Olivia Colman (drottningen i The Crown) som hans dotter. Filmen visas ur faderns perspektiv, och utvecklas till en slags psykologisk thriller. Vad är det som händer egentligen?

Mat
Dagens matval föll på Storbritannien, och den enda typiskt brittiska rätt som fallit mig i smaken: Fish & chips.  Receptet  kommer från Per Morberg, jag skippade hemgjord majonnäs och remouladsås men friterade i gengäld pommes av egenodlad potatis, förutom fisken såklart. De traditionsenliga gröna ärtorna fick bli bondbönor istället, utifrån tillgången i frysen.

Torsdag 4 februari

Film
Under vanliga festivaler brukar jag välja bort dokumentärer i brist på tid, men under denna såg jag flera. Radiograph of a Family var mycket intressant, om regissörens uppväxt i en iransk familj där fadern var sekulariserad och modern blev mer och mer radikaliserad. Portugisiska The Last Bath var ett ganska påträngande familjedrama. Danska En Runda Till kändes som ett lättillgängligt och säkert kort, med Mads Mikkelsen i huvudrollen och flera andra kända skådespelare. Tesen de testar i filmen är att människan fötts med en halv promille för lite i blodet, och genom att upprätthålla den rätta balansen blir vi mer vårt rätta jag. Ett smålustigt drama, som inte precis utmanade några fördomar om män i allmänhet och danskar i synnerhet. Efter detta kom georgiska Beginning, och jag fick skärpa sinnena igen. Långsamt, vackert, plågsamt, in under huden. Toppfilm enligt mig.

Mat
Jag är glad att jag fick chansen att äta mat från Georgien. Bland alla goda rätter som jag minns därifrån så blev det andra försöket att baka Khachapuri, de klassiska kaloristinna georgiska ostbröden med flera sorters ost och en äggula på topp. Receptet jag använde kom från Johnnybajdzjan, en blogg skriven av Johnny som varit i Georgien som reseledare många gånger.

Fredag 5 februari

Film
Kvällen började med The Salt in Our Waters, en mycket vacker och tänkvärd film från Bangladesh. Därpå följde Sanna Mödrar, en fin och varm film om moderskap, tonårsgraviditet och adoption, en av mina favoriter. Den svenska filmen Pleasure  handlade om Bella som åker till Los Angeles med ambitionen att slå sig fram i porrbranschen. Ja, det här var ingen matinéfilm precis, riktigt jobbigt men mycket bra, om hur sjuk och kvinnoförnedrande porrindustrin är.

Mat
Fredag igen, och hämtmatdags. Så passande då att japansk film visades så att jag kunde köpa sushi. Sakuma Sushi i Ulricehamn gör riktigt god sushi till ett bra pris, och det är en av få matprojekt som jag inte finner någon anledning att testa på själv. Jag var så sushisugen att jag åt upp den innan jag kom ihåg att fotografera!

Från filmen The Salt in Our Waters – regi Rezwan Shahriar Sumit

Lördag 6 februari

Film
Liborio utspelade sig i Dominikanska republiken, ännu ett land som man sällan ser på bio. Tiden var tidigt 1900-tal, då amerikanska soldater invaderade landet. Sedan såg jag Mama, en kinesisk film på två timmar och tjugo minuter som blev en av mina absoluta favoriter.  Regissörens egna minnen från sju dagar i hennes barndom, så nära att det var som om jag själv var på plats. Filmen Sweat handlade om en polsk fitnessinfluencer och diskrepansen mellan yta och verklighet.  Sist ut var Dating Amber, en mysig story om två ungdomar i 90-talets Irland, som dejtar varandra i ett försök att dölja sin homosexualitet.

Mat
Även lördagen var vikt åt hämtmat, denna gång från Kina. Efter friluftsliv och skridskoåkning på förmiddagen så köpte vi mat på Mings Palace i Ulricehamn. Jag hade nämligen upptäckt att de hottat upp menyn rejält sedan jag var där senast, för åratal sedan. Nu fanns där en superfräsch streetfoodmeny från vilken jag valde crispy rolls och bao bun.

Från filmen Mama – regi Li Dongmei. Även ingressbilden

Söndag 7 februari

Film
Som sagt, jag brukar välja bort dokumentärer, men också animerat. Denna gång slog jag två flugor i en smäll och såg en animerad dokumentär. Flee var historien om en ung mans flykt från Afghanistan till Danmark, i tecknat format. Därpå följde ännu en dokumentär om ett krigsdrabbat Mellanöstern: Notturno.  Det grekiska dramat Digger handlade om landsbygd, markexploatering och en hemkommande son.  La Veronica handlade om en chilensk instagram-sociopat som bokstavligen var beredd att gå över lik för att få fler följare. Dagens sista film var And Tomorrow the Entire World, en tysk film om ungdomar i en antifascistisk rörelse. Tvära kast alltså, intressant men ingen av filmerna fick någon toppnotering.

Mat
Festivalens sista maträtt kom från Chile, och med den hade jag täckt in alla de världsdelar som filmerna kom från. Jag lagade empanadas:  köttfärspiroger med oliver, russin och ägg. Med en hel plåt fylld med nybakta empanadas passade jag på att bjuda in mina föräldrar på lunch. Jag berättade för dem om när jag blev bjuden på empanadas i slutet av 80-talet, och var tvungen att peta bort oliverna. Utveckling har skett, nu älskar jag oliver.

Från filmen Notturno – regi Gianfranco Rosi

Måndag 8 februari

Film
Festivalens sista dag och en viss mättnad på film hade infunnit sig. I mitt uppsamlingsheat hade jag kvar Startsladden, åtta svenska kortfilmer som tävlade om ett pris på 350 000 kronor. Sist ut var Knackningar, en svensk film som beskrevs som en “kuslig kafkaartad thriller”. Det är inte riktigt min genre, men kuslig var den. Och maten blev på det svenska temat Äta rester.

Ett stort tack till Göteborg Film Festival som erbjöd ett sådant här fantastiskt digitalt alternativ!

Från filmen Liborio – regi Nino Martínez Sosa