En av Moskvas främsta sevärdheter gömmer sig under jord, nämligen tunnelbanan. Den är den mest trafikerade i Europa, och enligt uppgift gjordes 2,5 miljarder resor under 2017, vilket ska vara dubbelt så många som i Londons tunnelbana. Ett medeltal per dag är knappt 7 miljoner, och under två dagar i oktober 2016 var jag och min son två huvuden i den statistiken.
Men nu är det inte kvantiteten som är det märkvärdiga, utan skönheten. De centrala stationerna är överdådigt vackra, som slottssalar och palats, fyllda av marmor, stuckatur, kristallkronor och mosaiker. Byggandet av den extravaganta tunnelbanan sägs ha varit ett slags maktuttryck och propaganda för kommunistpartiet. Men, utan att på något sätt sympatisera med kommunisterna måste jag fråga mig: är inte alla extravaganta byggnadsprojekt en maktdemonstration? Faraoernas pyramider, Solkungens Versailles, kommunpolitikers arenabyggen? Det fanns en sympatisk tanke med att den vackra tunnelbanan skulle bli folkets dagliga transportmedel, fast kanske hade de hellre velat ha bröd än marmor och kristall.
En kort historik
Den första sträckan i tunnelbanenätet öppnades 1935. Under andra världskriget användes tunnelbanan som skyddsrum, och även ministerrådet flyttade ner i en av stationerna. Den vackraste linjen av dem alla; den 19,4 kilometer långa Koltsevajalinjen (nr 5) med sina 12 stationer byggdes mellan 1950-1954. Enligt legenden satte Josef Stalin själv en kaffekopp på kartan med tunnelbanenätet, och bestämde att ringlinjen skulle byggas efter märket som blev. Än idag är linjens färg brun, och stationerna binder samman nätet med anslutningar till alla övriga linjer.
Att resa med tunnelbanan
Biljetter köps i en kassa (kacca) för en löjligt billig peng: cirka 7-8 kronor. Det fanns också biljettautomater, och i efterhand läste jag att det går att välja engelska som språk på dem. Värt att pröva! Sedan var det lite lurigt innan vi kom igång… Min strategi var att ha en linjekarta med kyrilliska bokstäver och en med latinska bokstäver, och sedan jämföra. Det visade sig vara lättare sagt än gjort; ovanan vid att läsa kyrilliska bokstäver gjorde att det var väldigt svårt att utläsa de rätta namnen på de välfyllda skyltarna. Stationerna Novoslobodskaya, Kurskaya och Partizanskaya blir de svårlästa Новослобóдская, Кýрская och Партизанская. Det var först när vi insåg att linjerna hade färg och siffra som det lossnade. Det var bara att följa de märkningarna för att komma rätt, och väl framme vid spåret återstod bara att ta linjen i rätt riktning. När vi kommit på hur det fungerade var det superenkelt att ta oss dit vi ville!
Metron i litteraturen
Metro 2033 -den sista tillflykten är en postapokalyptisk science fiction-roman av Dmitrij Gluchovskij som utspelar sig just i Moskvas tunnelbana, efter ett kärnvapenkrig som gjort jordytan obeboelig. Den är en slags kultroman som står på min Böcker att läsa-lista!
Lämna en kommentar