Visst är det spännande och utmanande att leta reda på kollektiva färdmedel för att ta sig från en flygplats till stadens centrum. Det kan också bjuda på ett rejält träningspass, sista biten när man ska släpa väskan och traska gata upp och gata ner för att hitta hotellet. Men denna gång blev det latmansvarianten; förbeställd taxi till ett fast och humant pris. Med endast tre dagar på plats gällde det att vara tidseffektiv!

Vi spanade bland de handskrivna wellpapp-bitarna tills sonen såg en taxichaufför hållande en Ipad med mitt namn. Jo minsann! När vi väl hade etablerat kontakt stegade chauffören iväg med raska steg mot ett parkeringshus, med en cigarett i mungipan. ”Inget small talk här inte” sa jag och såg en tyst taxiresa framför mig, utan varken vilja eller möjlighet att konversera. Oj, så fel jag hade! Väl inne i bilen så monterade chauffören upp sin Ipad och satte igång en translator-tjänst. Sedan rattade han ut på en fyrfilig väg med ena handen på ratten medan han lutade sig fram och pratade ryska med paddan. En engelsk röst översatte: ”Welcome to Moscow. First visit?”

Sedan fortsatte det i samma stil. Chauffören kryssade mellan filerna i den galna trafiken, under tiden som han hängde fram mot paddan och berättade vad vi såg och vad han visste om Moskva. En halvtimmes mellanhandskonversation som krävde en del koncentration för att förstå, men som i det stora hela fungerade bra! Någon gång översatte paddan något som jag förstod var god dag yxskaft. Chauffören utbrast i en harang som lät som något som inte lämpade sig för översättning, innan han försökte på nytt. Själv gjorde jag bara några korta svarsinlägg på engelska, och jag är osäker på vad de blev på ryska… Han berättade också att han var krigsveteran, vilket jag gärna hade hört mer om, men jag lyckades inte förmedla min fråga. I backspegeln hängde diverse små flaggor och vimplar, varav min historieintresserade son kunde utläsa vilken typ av förband han tillhört.

Väl framme betalade jag taxiresan med väl tilltagen marginal som dricks. Chauffören tog pengarna, sa något på ryska och maskinen översatte: ”A cup of tea?”  Under några sekunder gick hjärnan på högvarv… Vill han bjuda ut mig? Är det kanske rysk sed att ta en kopp te med sina passagerare? Min haka åkte ner, och han såg surmulen ut och började bläddra i plånboken. Aha!!! Frågan var om jag ville ha tillbaka växeln, det vill säga ”te-pengarna”! Jag ruskade på huvudet och motade med handen, ja allt jag kunde komma på av kroppsspråk, och han såg genast gladare ut!

oktober 2016