Sissinghurst Castle har en spännande historia, men är nu i princip en ruin; en slottsträdgård utan slott. Godset har anor från medeltiden och upplevde sin storhetstid på 1500-talet, men förföll sedan under 300 år. Nu återstår bara en huslänga och ett pampigt fristående torn.
Lika intressanta ter sig Vita Sackville-West och Harold Nicholson, paret som skapade trädgården mellan cirka 1930-1960. De var båda intellektuella, drogs till det egna könet och hade flera kärleksaffärer utanför äktenskapet, men trots detta fick de två barn och behandlade varandra med kärlek och respekt. Sissinghurst Castle ägs nu av National Trust, men Vitas och Harolds son och sonson är fortfarande högst engagerade i trädgården.
Jag tar mig med buss från Maidstone till byn Sissinghurst, och sedan visar skyltar vägen till slottet. Efter en några kilometer lång promenad genom det engelska landskapet anländer jag lagom till öppningsdags klockan elva, och det är redan många entusiastiska besökare på plats.
Så vackert! I gångarna möter jag människor som liksom jag går runt med ett stort leende på läpparna, och vi nickar i samförstånd. Trots min ålder tillhör jag den yngre kvartilen av besökarna, och halmhattarna mot solen är så många att de skulle kunna föda en mindre getbesättning en hel vinter.
Jag börjar i vänstervarv och hamnar i den mest berömda och kopierade delen av trädgården: The White Garden. Nja, den är gjord för att beundras i skymning och inte i full sol, och definitivt utan talrika inslag av turister i färgglada kläder. Jag gillar The Cottage Garden bättre, med eldiga toner, och The Rose Garden med sina pastelltoner.
Nere vid ån finns en liten skrivarstuga, sedan kommer en vacker stenlagd örtagård och flera vackra alléer och passager med statyer i siktlinjen. Mängderna med lökblast visar på att vårblomningen varit extraordinär, men nu briljerar rosor, iris, allium, geranium och många, många fler.
När ungefär hälften av min trädgårdsvandring är gjord går jag upp i tornet från 1500-talet. Det byggdes ursprungligen för att bevaka ägorna mot inkräktare, och för att spana på hjort, men fungerar nu perfekt för att få en överblick över trädgården och hela det vackra jordbrukslandskapet omkring.
Strax utanför Sissinghurst Castle och på vägen dit har jag sett många runda stentorn med vit topp, oftast i par. Jag passar på att fråga damen i biljettkassan, och får ett helt kompendium i handen som svar. De kallas Oasts och användes för att torka hop; alltså en slags torkanläggning där man eldade och torkade humle. Såklart, med ölet som nationaldryck behövdes det några Oasts i varje by.
Solen bränner på från blå himmel, och i något urringad blus blir det snart uppenbart vilka delar av min kropp som inte sett solen på åtta månader. På kvällen har jag i ett slag förvandlats från ”white collar worker” (tjänsteman) till ”red collar tourist”!
Lämna en kommentar