Leva som Eva på festival - Sweden Rock 2019

Då har jag besökt Sweden Rock Festival igen, den åttonde festivalen för min del. Något av en julafton för alla oss som lever våra strävsamma liv med åtta timmars arbetsdag, fredagstacos och amorteringar. Som ett enda stort vuxenkollo, där alla får släppa loss och leka, oavsett ålder.

Jag tycker att det var en bredare publik än någonsin. Många barn, många äldre… och alla där emellan. Finns det någon annan musikstil som har så många fans i alla åldrar, från sju till sjuttiosju?

Här kommer några av mina reflektioner, recensioner och höjdpunkter från festivalen.

Årets bästa överraskning

Det allra bästa är de fantastiska människor som man kan stöta på under festivalen. Förra året tältade jag bredvid ett gäng trevliga killar, som generöst bjöd in mig i deras gäng. I år tältade vi på olika campingar, men bestämde att jag skulle komma förbi och säga hej. Döm om min förvåning när de dök upp i nytryckta T-shirts med texten Leva som Eva!!! Jag är tveksam till om de verkligen läst alla mina inlägg om Albanien och Kirgizistan, men de ville skoja lite och överraska mig, och jag kommer för alltid vara lycklig och glad när jag ser den här bilden och minns! Tack Ted, Magnus, Nisse och Johan ♥

Årets återkomst och energikick

Det är sjutton år sedan de sist stod på scenen, Partillebandet LOK. Jag och barnen lyssnade flitigt på deras cd med det genialiska namnet Naken, blästrad och skitsur när det begav sig, och var på konsert på Heden och på Liseberg. Deras bandnamn är inte sämre det; tungt och hårt som ett lok tuffar det fram. Men skulle de stå sig fortfarande?

Nostalgin är en bra krydda, se bara på alla som dyrkar gamlingar som Ozzy, Alice Cooper och massor av band som varit igång sedan 70-talet. De här grabbarna är ju rena ungdomarna i jämförelse, i 45-årsåldern om än med lite rondör, och de hade energin kvar. LOK står när de andra faller!

Årets tröttaste tomtar

ZZ Top är kult. Jag gillar verkligen deras klassiska hits Sharp Dressed Man, Got Me Under Pressure, Gimme All Your Lovin’ med flera, och såg fram emot att se dem live. Men tyvärr, de höll inte måttet enligt min mening. De såg allmänt bortkomna ut på festivalens största scen, de mumlade i skägget (!) och sången var katastrofalt dålig. Och när de fick fram varsin pälsklädd gitarr så fick jag riktiga buskisvibbar. Nja, på slutet svängde det till lite, men jag kommer att hålla mig till gamla studioinspelningar framöver.

Årets möte i vimlet

När ZZ Top-konserten var över och vi lämnade vår plats i de första leden mötte jag en man som jag fick ögonkontakt med för en sekund. Han var sminkad som sångaren i Kiss, en inte helt ovanlig syn, för det finns fans som hedrar gruppen på så sätt. Men… det gick att se att han var till åren, trots sminket. Han såg ganska bister ut, inte alls i festival-mood. Han gick åt motsatt håll, mot alla andra. Han var väldigt lik Paul Stanley. Allt det där hann jag tänka under de sekunder som gick medan vi passerade varandra. Efter honom kom två snubbar i likadana grå kläder och metallskyltar med Kiss namn på.

What!!! Det måste varit Paul Stanley! Hade jag inte varit så svenskt försynt hade jag naturligtvis ryckt honom i armen och bett om ett foto, men förmodligen hade hans två bodyguards tagit mig i nackskinnet och lyft bort mig.

Senare på kvällen såg vi konserten och Paul gjorde en linbanefärd över publiken, förmodligen det som han rekade för under eftermiddagen. Konserten var bra. Det här är också äldre trötta män, men de levererade en rejäl show med massor av hits och pyrotekniska finesser, och Gene Simmons viftade med tungan så det stod härliga till!

Årets besvikelse som förbyttes i glädje

Ett av de band som jag verkligen sett fram emot att se var polska Behemoth. Vilken kalldusch när det plingade till i festival-appen med beskedet att bandet var tvunget att ställa in, eftersom de satt fast på flygplatsen i Frankfurt. En av lördagens sista spelningar och festivalavslutning för min del, och så blir det inget. Ridå…

Strax därefter kom beskedet att Myrath från Tunisien skulle ersätta Behemoth, och jag var beredd att ge dem en chans. Bandet hade spelat på en av de minsta scenerna under dagen, och blivit mycket uppskattat. Jag parkerade mig längst fram vid scenen för att kolla in spelningen.

Ja!!! Jag älskar den här typen av kulturell mix! Det var bra tung musik med fantastisk sång, och så otroligt estetiskt. Magdansös, eldkastare och hårdrock i kombination. Ett så underbart exempel på att musik och kultur överskrider alla gränser. Det blev en fantastisk avslutning på årets festival, istället för det magplask jag befarat. Myrath! Myrath!! Myrath!!!

Årets bästa dopp och värsta blöta

Det är tradition att jag tar årets första bad under Sweden Rock. Ibland njutbart, ibland iskallt. I år var det helt klart njutbart, och underbart skönt att fräscha upp sig efter en dammig och svettig dag. Badplatsen var fylld av rockare som doppade sina tatuerade kroppar i plurret under fredagens hetta.

På lördagens morgon var det andra visor. Moln, åska och ett rejält skyfall. Men det gick över nästan lika snabbt som det kom, och sedan sken solen igen. Bra att dammet bands av lite fukt!

Årets Vi följer med vår tid

För miljöns skull vore det naturligtvis bäst om vi alla stannade hemma och spelade vår egen hårdrock på återvunna oljefat och grytlock. Men när det är ett faktum att trettiofemtusen människor samlas för att digga hårdrock så är det ju bra att det sker under miljömässigt hållbara former. Sweden Rock har samlat sina miljöåtgärder under namnet ”Hållbar Hårdrock”. Där jobbar de med frågor kring återvinning, energiförbrukning, ekologisk merchandise, klimatsmart mat och minskad vattenförbrukning. Matutbudet har breddats; det kommer nog alltid att finnas älggryta, vildsvinskebab och högrevsburgare att tillgå, men festivalgästerna har efterfrågat fler vegetariska och veganska alternativ och det har de fått.

En annan viktig del är jämställdhetsfrågorna. Även om det historiskt sett funnits en machokultur, så är det fler och fler tjejer och kvinnor som gillar hårdrock, som besöker festivalen och som spelar själva. Sweden Rock uppmuntrar detta genom att ordna ett Rock-kollo för unga tjejer som vill spela hårdrock.

Länk: Hållbar Hårdrock

Efter Sweden Rock infinner sig ett lyckorus, och sedan en känsla av tomhet. Det är som om man besökt en annan planet, ett alternativt universum för tre dagar. Det är som sagolandet Narnia, en vacker dag är man för gammal och det är slut på drömmen. Vi får se när den dagen inträffar.