Den kinesiska muren, ett av världens främsta historiska minnesmärken och byggnadsverk. Framröstad som ett av världens nya sju underverk (hur ny den nu kan vara med 2300 år på nacken!?)

Det var en fantastisk upplevelse att se muren, och att gå några kilometer på den!

Kinesiska muren byggdes i olika omgångar med början under 300-talet före Kristus, fram till 1600-talet. Totalt har drygt 2100 mil mur uppförts och av dem återstår idag cirka 600 mil, mestadels från Mingdynastin, 1400-1600-tal. Muren gjorde sin tjänst väl som skydd mot angrepp, men den byggdes under fruktansvärda arbetsförhållanden, av tvångskommenderade bönder eller fångar utan tillgång till riktiga arbetsredskap, kläder eller mat, och en miljon arbetare beräknas ha omkommit under byggandet, vilket vid den tiden utgjorde fem procent av befolkningen.

Det finns ett antal ställen att välja på, för den som är i Beijing och vill besöka muren. Närmast centrala Beijing ligger Badaling och Mutianyu, båda på cirka sju mils avstånd. Andra ställen är Jiankou, Simatai eller Jinshanling, tio till femton mil bort. Överallt ges rådet att undvika Badaling eftersom det är för många turister där; runt tjugotusen per dag och flerdubbelt vid till exempel nyår, och istället åka till Mutianyu, med blygsamma tretusen turister per dag. Med detta råd kan man tycka att turistströmmen skulle svänga över till Mutianyus nackdel så småningom, eller åtminstone jämna ut sig, men förhållandena verkar stå sig. Förmodligen är det bara vi västerlänningar som vill uppleva enskildhet vid en av världens främsta sevärdheter, kineserna själva trängs glatt vid Badaling! Hursomhelst, Mutianyu är en av de bäst renoverade delarna av muren och den blev mitt val.

MUTIANYU

Mutianyu-sektionen uppfördes först under Norra Qidynastin 550-577, förstärktes under Mingdynastin 1404 och färdigställdes 1569. 1986 renoverades 2,5 kilometer av muren, inklusive 23 vakttorn och den är nu den längsta helrenoverade mursektionen. Muren är 7-8 meter hög och 4-5 meter bred.

Jag bokade min tur genom vandrarhemmet, med avresa strax efter klockan sju på morgonen. Tillsammans med turister från andra hotell fylldes en liten buss med femton passagerare, och med drygt en och en halv timmes restid var vi på plats före klockan nio, innan de stora turistströmmarna anlände. För att komma upp på muren gavs valet att ta linbanan upp eller att gå. Inget svårt val; med drygt tre timmar på plats ville jag hellre gå på muren än genom skogen till muren. För nerfärden gavs ännu ett alternativ; att ta en rodelbana ner! Jag tog linbanan tur och retur.

Linbanan går till vakttorn nummer fjorton på mursträckan, och därifrån gick jag vänster till vakttorn nummer tjugo. Vilken mäktig känsla, och vilka vyer! Och förvånansvärt ansträngande, med allt annat än ergonomiska trappsteg. Sista biten, mellan torn nitton och tjugo, var en riktig utmaning med en brant trappa. Vid torn tjugo är porten i vakttornet stängd, men det är möjligt att runda tornet på utsidan och fortsätta ännu en bit på en del av muren som inte är renoverad, till torn nummer tjugotre på bergets topp. Jag gick tillbaka istället, åt en Snickers i solen och tog en svindyr kopp kaffe i den lilla serveringen nedanför vakttorn fjorton, innan jag tog linbanan ner igen.

Turen kostade 260 CNY (360 SEK) och i detta ingick buss tur och retur, engelsktalande guide som berättade under resan (men vid muren fick vi gå själva), inträde och även lunch efter besöket på muren. Linbanan fick man betala själv: 100 CNY (140 SEK), i det fall man skulle föredra att gå upp till muren. Lunchen var verkligen god och riklig, med många olika rätter på en snurrplatta. Vad som inte ingick i turen, men som jag förstått är vanligt, var besök vid någon slags fabrik eller försäljning på hemvägen, där guiden får provision på det som säljs. Gott att slippa.


MUREN OCH MÅNEN?

Hur är det nu, kan kinesiska muren ses från månen? Nu har jag ju ingen egen empirisk erfarenhet, men tyvärr: det är en seglivad myt som framfördes första gången år 1754, av en engelsk antikvarie och arkeolog; William Stukeley. Att inte han heller hade empirisk erfarenhet av månfärder kan ni förstå, men hans påstående avfärdades av Buzz Aldrin 1969 (andre man på månen), och även av den kinesiske astronauten Yang Liwei 2003.