Sweden Rock Festival anno 2018 var min sjunde i ordningen, och kommer inte att gå till mitt historiearkiv som den bästa musikaliskt sett (där regerar 2014 fortfarande på en ohotad förstaplats). Vad hade 2018 emot sig? Ett: Jag hade ingen biljett till torsdagen, och kan därmed ha gått miste om något bra. Två: Det var för många överåriga farbröder på scenen. Jag är i princip emot åldersdiskriminering och är positivt inställd till kultband och nostalgi, men helhetsintrycket blev ändå att det var för många runt 70-strecket på scenerna. Slade, Yes, Ozzy, Judas Priest… Ja, det är gamla goa låtar och bandet kan vara förstärkt med yngre musiker, men det är ändå lite som att släppa ut Honken i NHL eller skicka Tomas Brolin till sommarens fotbolls-VM i Ryssland. Lite mysigt, men blir resultatet så bra?
Det fanns ljusglimtar på scenerna. Skindred från Wales, Turbonegro från Norge, Lacuna Coil från Italien och Destruction från Tyskland. Speciellt Destruction dök upp som en energikick med sin snabba, hårda trash-rock, efter några sega föreställningar. Som den kosmopolit jag är missar jag förresten aldrig ett tillfälle att se hårdrock från lite ovanligare länder, som Loudness från Japan (2016) och Gojira från Frankrike (2015). Leve mångfalden!
Musiken på topp eller inte, festivalen i sig är alltid fantastisk. Leva campingliv, bada i havet, träffa nya trevliga bekantskaper och äta spännande mat! Här finns allt du kan tänka dig i matväg, överlag av god kvalitet. Burgare, wraps, langos, thai-wok, pizza, kantarelltoast, donuts och mycket mer. Sweden Rock kommer aldrig att bli en köttfri tillställning, som så många andra evenemang nu för tiden, men det vegetariska utbudet blir större och större för varje år. Det kan vara svårt att välja bland allt, men jag äter alltid min årliga dos av kroppkakor här, med smält smör och lingonsylt!
Lämna en kommentar