Efter vårt besök och övernattning vid Höga kusten är det dags att åka på snedden nordväst inåt i landet, till Björnlandets nationalpark. Vi åker via mindre vägar genom idyllisk landsbygd och vidsträckta skogar. Vid min ruttplanering har det framkommit att vägen till parken är smal på slutet och mycket riktigt, den slår över till något jag skulle kalla skogsväg med beläggning av stenkross. Samtidigt dyker det upp skyltning, och vi känner oss trygga i att vi är på rätt väg.

Björnlandets nationalpark ligger i Åsele lappmark, i Västerbottens län och i landskapet Lappland. Den invigdes 1991 och är 2 369 hektar stor. Parkens broschyr ger en sammanfattning av vad vi har att vänta oss: Gammeltallskog, block och branter. Strax bredvid parkeringen vid entré Agnsjö, med utsikt över själva sjön, blänker en stor guldstjärna – nationalparkernas symbol. De finns i några nationalparker men långt ifrån alla, jag kan bara minnas att jag sett dem i Hamra, Abisko och Store Mosse tidigare.

Vi har bestämt oss för att gå Guldbäcksleden på 7 kilometer, främst för den utlovade utsikten från Björnberget. I broschyren och även på några små skyltar utmed leden informeras om olika saker, som till exempel brändernas inverkan på skogen; om brandljud som betyder att trädet vallar över en skada. De äldsta levande tallarna i skogen ska vara 550 år gamla, medan det finns döda träd som daterats till tusen år.

Här är nog hoppet ute för tallen…

En bit in i skogen informeras om förekomst av lunglav och doftticka. Den förstnämnda ser jag helt klart, den andra tror jag mig se, men trots knäläge och sniff har jag svårt att känna någon doft. Något jag är helt säker på är taggsvamp; några fina exemplar får följa med i ryggsäcken. Jo, enligt parkens föreskrifter är det tillåtet att plocka bär och matsvamp.

När klappade du ett stenblock senast?

Doftticka måhända?

Efter flera och kuperade kilometer genom skogen kommer vi så äntligen upp på höjden, och fram till Björnbergets utsiktsplats. Det är inga imponerande höjder vi talar om, bergen benämns skogsberg och just Björnberget är 496 meter över havet. Det som är imponerande är utsikten; milsvida skogar, sjöar, inte ett hus eller en väg i sikte och absolut tystnad utöver vindens sus. En sakral känsla.

Rastplatsen hägrar där framme

Kronprinsessans besök

Tillbaka i bilen och förbi ett samhälle hittar min mobil täckning igen, och jag tar en titt på instagram. Bland det första som dyker upp: ”Igår besökte kronprinsessan Victoria Björnlandets nationalpark”. Jag känner till att hon delar samma mål som jag, att besöka alla Sveriges nationalparker och funderar på vad som hänt om vi kommit samtidigt: hade parken varit avstängd och hela min omsorgsfulla veckoplanering gått i stöpet? Eller tänk om vi fått möte där, på en spång!? Jag tänker att jag hade stigit åt sidan i blötan och hälsat, för det gör man i naturen.  Kronprinsessan hade såklart ett helt följe med; bland andra landshövding, parkförvaltare och en kock som enligt sociala medier bjöd på reninnanlår med hjortronkräm och syltade kantareller. Det missunnar jag henne inte. På fotona ser hon lika glad och nöjd ut som jag, dock mindre svettig!

Efter besöket i min 27:e nationalpark reser sonen och jag vidare mot Arvidsjaur, vi ser renar på vägen, äter kvällsmat på samhällets pizzeria och bor över i en riktigt fin timrad campingstuga på Camp Gielas – där mina taggsvampar blir stekta till dessert. Ännu en underbar dag!

Morgonens utsikt från stugfarstun