Trädgårdsresa i Italien – del 4

Jag har en liten lista med spännande saker jag vill se någon gång. Enstaka platser, museum eller byggnader som inte genererar en egen resa, men som ligger där på listan och väntar på det rätta tillfället. Bosco Verticale i Milano fanns på min lista – två häftiga höghus inklädda i grönska som jag första gången hörde talas om i det engelska TV-programmet Gardeners World. Och nu uppenbarade sig tillfället, på hemväg med tåg från Florens. Mitt fjärde och sista trädgårdsbesök i Italien blev alltså ett mycket annorlunda sådant, från historien in i framtiden.

Bosco Verticale – en vertikal skog!

Husen är ritade av Stefano Boeri och hans arkitektfirma, och byggdes mellan 2009 och 2014. Det högsta är drygt 110 meter högt med 27 våningar, det lägre drygt 80 meter med 18 våningar. Husen är inklädda i växtlighet på de förstärkta balkongerna; siffrorna som anges är cirka 730 träd, 5000 buskar, 15 000 perenner och klättrande växter, sammanlagt av 94 olika arter.

Ambitionen var att skapa ett ekosystem och att gynna den biologiska mångfalden, och botanister och hortonomer var därför delaktiga i planering och val av lämpliga växter. Växterna absorberar koldioxid och luftföroreningar samtidigt som de producerar syre. Den lummiga fasaden sänker innetemperaturen, till skillnad från höghus i glas och stål som istället absorberar värme. Grönskan attraherar också insekter och fåglar, och minst 18 olika fågelarter har observerats.

Det här är inget för den som vill utforma sin egen trädgård. Träden är noga utvalda för sin motståndskraft och sitt starka rotsystem, varje träd har cirka fem kvadratmeter jord och de är tjudrade med vajrar för att hålla sig på plats. Det är inte tillåtet att vattna, beskära eller plantera nytt. Bevattningen sker med ett automatiskt sprinklersystem, skötsel utförs av fastighetsskötare och beskärning utförs av arborister som vinschas ner på utsidan två gånger om året, likt fönsterputsare med dödsförakt.

Ett av husen, hus nr 2 finns i döda vinkeln bakom detta

Mitt besök

Mitt tåg anlände till Milano Centrale, där jag hade två timmar till förfogande för att hinna se Bosco Verticale. Det kändes görbart. Google maps upplyste mig om att det var en promenad på 1,2 kilometer som tog 17 minuter att gå, och det tog inte ens det fast jag hade min lilla resväska på släp. Helt plötsligt öppnade det upp bland stadens höga byggnader, och de lurviga husen syntes mitt framför mig. Det var verkligen en wow-känsla där mungiporna åkte upp i öronhöjd. Så häftigt!

Ja, jag kände ju ingen för att ringa på och ta en fika, men jag beskådade husen grundligt från utsidan och var nöjd med det. Framför husen fanns ett nytt parkområde med blommande äng, lekpark, sittplatser, hundrastgård, träddungar och en perennplantering utformad av den holländske landskapsarkitekten Piet Oudolf. Ett rimligt och ganska lyckat försök att förankra Bosco Verticale i marken istället för att låta husen växa upp ur en asfalterad yta.

Blomsteräng mot två ”vanliga” höghus i glas

Lekpark

Piet Oudolfs perennrabatt blommar först högsommar och höst

Populus alba – Silverpoppel

Sittplatser i björkdungen

Ifrågasättanden

I efterhand, när jag läst och sett filmklipp om husen, har jag förstått att det finns en hel del ifrågasättanden kring projektet. Någon har räknat ut att med den förstärkta betongen och dess miljöpåverkan så kommer det krävas 55 år av koldioxidabsorbering innan husen ”går med plus”, och kallar det hela greenwashing.

Andra synpunkter rör den sociala biten. Det här är dyra bostadsrätter för en priviligierad skara: med en sökning på nätet hittar jag en 4-rummare på 135 m² för utgångspris tjugo miljoner, därtill kommer dyra månadsavgifter för bland annat skötseln av växterna. Detta är ingen skog dit alla har tillträde, ingen skog där man kan plocka svamp och inte heller någon skog för vilda djur utan flygförmåga.

Mina reflektioner

Säkert finns det saker att ifrågasätta, utveckla och förbättra, men det här är ändå ett steg i rätt riktning. En nybyggd bostadsrätt i ett höghus i glas och betong centralt i en storstad är ju också dyr, så här kanske växtligheten kan ses som en vinst i sig? Bostadspolitik är en komplicerad sak, men med en ökad befolkning ser jag inte att det finns någon annan lösning än förtätning och att bygga på höjden, om vi vill bevara jordbruksmark och naturområden.

Då måste vi få in mer växtlighet också, Jordens lungor. Jag stötte på detta 2021 när jag gjorde min Hundertwasserresa och hörde talas om hans trädhyresgäster: ”Trädhyresgästerna är skogens ambassadörer i staden. De skapar syre, absorberar damm och oväsen, ger skugga på sommaren och släpper igenom solljus på vintern. Fåglar och fjärilar återvänder. Trädhyresgästerna betalar sin hyra i en mycket mer värdefull valuta än människorna”.

Stefano Boeri Architetti har fler liknande projekt, några avslutade och några pågående, i till exempel Nederländerna och Kina. Trudo Vertical Forest i Eindhoven stod klar 2021: 19 våningar och 125 små hyreslägenheter med varsin balkong; ett subventionerat boende för studenter och låginkomsttagare med trettio av lägenheterna avsatta för människor med speciella behov. I Kina stod en byggnad klar i Huanggang  2021, och det arbetas nu med att utveckla Liuzhou Forest City ; en stadsdel för 30 000 människor med grönska som ska absorbera 10 000 ton koldioxid/år, och producera 900 ton syre.
Grönt är skönt, säger jag!