Vytåg och varseblivning

24 mars 2023. Jag var på plats på centralen i Stockholm i god tid innan jag skulle kliva på Vy:s nattåg till Boden klockan 21.56, för byte morgonen därpå mot Abisko. Pirret och äventyrskänslan infann sig, som alltid vid långa tågresor. I min liggvagnskupé fanns också en tjej på tretton-fjorton år, som generat vinkade av en smått nervös mamma som tog foton och kastade slängkyssar.
”Ska vi spela kort?” frågade hon, innan tåget ens börjat rulla. Jag erkände min totala okunskap om kortspel (med ett underliggande starkt ointresse). ”Yatzy då?” Ett parti Yatzy fick det bli, jag kände mig mycket nöjd med min insats som kupékamrat och minst lika nöjd med att jag vann.

Tåget hade inte rullat långt innan det stoppade. I högtalaren aviserades problem med loket, vi rullade en bit och det blev stopp igen. Trött efter den långa dagen kröp jag till kojs i överslafen, läste en stund, sa god natt till min kupékamrat i överslafen på andra sidan och somnade sedan gott. När jag vaknade till tittade jag på telefonen; klockan var tre på natten. Undra hur långt vi kommit? Jag klickade upp Google maps som visade den blå pricken för destination. Märsta! Vi hade knappt lämnat Stockholm.

På morgonen kom mer information. Under natten hade ett lokbyte skett, och vi var fyra timmar sena. Budet var nu att vi som skulle till Abisko eller längre skulle åka med till Luleå, vänta in ett Norrtåg till Kiruna och sedan åka ersättningsbuss sista biten. Nu tuffade det på för fullt, med mer och mer snö utanför tågfönstret. Ur situationen växte en gemytlig kaosgemenskap, och i restaurangvagnen bjöds det på gratis kaffe och macka. I Luleå var det nästan två timmars väntan och jag hann ta en promenad i staden. Sedan fyra timmars tågresa till Kiruna och där väntade bussen till Abisko dit jag anlände klockan 22.00, sex timmar senare än beräknat.

Under resan mellan Luleå och Kiruna fick jag syn på två skyltar utanför tågfönstret: Polcirkeln 2005. Varför 2005? Är inte Polcirkeln polcirkeln och därmed basta? Just 2005 gjordes en justering av Polcirkelns läge, då det visat sig att den flyttar sig norrut 14,5 meter per år. Dagens Polcirkel skulle alltså vara cirka 260 meter norrut från skyltarna. Men det är lugnt, om 10 000 år vänder den söderut igen!

Min litteratur under resan var en pocketbok ur jobbets bokbytarhylla: ”Jag kan ha fel” av Björn Natthiko Lindeblad, en fascinerande och tänkvärd levnadshistoria som nu ledsamt nog kommit till sitt slut. I boken talas det om vikten av att acceptera läget och släppa kontrollen, och om varseblivning; att känna in omgivningen med sina sinnesintryck.
Jag är aldrig mer varse och tålmodig än på resande fot.