Till häst i Dublin Mountains

Till häst i Dublin Mountains

Min första dag i Dublin ska jag ut på ridtur, bokad hemifrån Sverige. Efter den enkla manövern att googla fram ett stall inom rimligt avstånd från Dublin, så följde den något jobbigare delen: att ringa utrikes och beställa en tur på min bästa skolengelska. Det gick bra det också, och tiden bestämdes till klockan elva på söndag förmiddag.

Efter att ha ätit min frukost iklädd ridbyxor så går jag ut till busshållplatsen strax utanför vandrarhemmet. Jag har hittat en bussförbindelse med en halvtimmas bytestid mitt ute i ett ödsligt villakvarter, och kommer med denna fram till byn med det roliga namnet Stepaside, en och en halv mil söder om Dublins centrum. Mitt i byn ligger puben Step Inn, men jag sätter igång med en rask step up the hill istället, en promenad uppför den branta vägen mot stallet The Paddocks Riding Centre. Vid stallet får jag prova ut en ridhjälm, och sedan kommer min häst och tjejen som ska guida mig.

Hästen är en lurvig sak som är mer intresserad av att äta än att springa och göra stolliga skutt; en säker turisthäst helt enkelt. Efter att jag gjort klart för honom att det inte ska ätas så länge ridturen pågår, så kommer vi bra överens. Han heter Divo framgår det i efterhand av hans namnskylt i stallet. Jag rider hela turen i tron att han heter Devo, som ett musikband från min ungdom, och drar slutsatsen att det bandet är från Irland. Inte ett rätt. Divo var namnet, och Devo var från USA.

Ridturen börjar genom en riktig storskog, och min guide berättar att det är en ”public forest”, alltså statens skog och tillgänglig för allmänheten. En avgörande sak, så olikt våra villkor i allemansrättens land. När vi kommer upp på höjderna märks det verkligen.  Denna del av Dublin Mountains heter Ticknock Recreation Area, det är söndag och varenda frilufsare i hela Dublin är här: vandrare, stavgångare, hundägare, mountain bike-åkare, joggare, familjer på picknick och så vi ryttare.

Det är imponerade att så många gett sig ut, för tidvis blåser det styv kuling och regnar småspik. Jag har klätt mig varmt och regntätt, men vi möter några vandrare i kortbyxor. Längst uppe bland ljungen på höjden ser vi hela Dublin, halvön Howth och en regnbåge som landar mitt i stadens centrum.

Det här är inte den mest spännande ridtur jag gjort, eftersom vi bara skrittar och travar, men det är ändå skönt att komma ut i naturen och se något annat än stad, asfalt och sten. En härlig utflykt! Under den två-tre kilometer långa promenaden tillbaka ner till Stepaside tar jag mig mer tid att titta och fotografera. Jag ser till exempel Irlands snyggaste gethus, en bit från stallet, en inspiration för händiga betonggjutare. Väl nere i byn så matchar jag bussen tillbaka till stan med bara fem minuters väntetid.

Buss i Dublin

Några ord om att åka buss i Dublin, vilket jag gjorde både till Stepaside och till Howth. Det fungerade väldigt bra och smidigt. Inne i Dublin visade elektroniska tavlor vid hållplatserna nästa avgång, och inne i bussen visades nästa station. Easy peasy! Det fanns bara ett problem. Bussarna tar bara kontanter, och inte vilka kontanter som helst utan bara mynt. Så ska man åka buss gäller det att ha växel att stoppa i myntinkastet hos chauffören.

Chaufförerna är dock inte besvärliga på något vis. Vid ett tillfälle saknades det 10 cent, men det gick bra att åka med ändå. Å andra sidan, när jag la i 10 cent för mycket så gav automaten inte tillbaka någon växel, så det gick på ett ut. Biljetterna kostade mellan 3,10-3,80 euro ungefär. Kanske finns det något värdekort att köpa, det undersökte jag inte.

 

2020-01-23T11:28:10+00:0022 jan 2020|0 kommentarer

Lämna en kommentar