Till häst i Albanien – del 3

Till häst i Albanien – del 3

Femte riddagen

Friterade pannkaksbollar som dippas i honung, oh, du ljuva liv! Efter frukost ger vi oss iväg, och leder hästarna nerför en backe och ut ur byn innan vi sitter upp. Nu går ritten västerut, in i en dalgång mellan bergen där vi följer floden Suha. Idag ska vi upp över en 500 meter hög topp: Swallow Rock. Dagens expedition har beskrivits som ”climb a cliff”, och jag föreställer mig att hästarna ska tassa över släta klipphällar. I verkligheten bestiger vi berget genom att rida i sicksack uppför en väldigt brant stig i vasst stenskravel, sådant där som ger väldigt dåligt fäste. Jag tar ett stadigt tag i Tomis kalufs och förlitar mig på honom. En av hästarna framför slinter faktiskt och faller, men både han och ryttaren är strax på benen och allt går bra. När vi nått fast mark igen vågar jag släppa taget om manen och titta på utsikten bakom oss: dalgången, den slingrande floden och de snötäckta bergen. Makalöst! Inga foton kan göra den rättvisa!

Vi tar en paus för att låta hästarna hämta andan en stund, och för att fotografera, innan ritten går vidare till Labova. Detta skulle alltså vara Övre eller Nedre Labova, i förhållande till Lilla Labova som vi besökte tidigare. Men byn har valt att särskilja sig genom namnet Labova e Kryqit: Korsets Labova. I byn ligger Albaniens äldsta kyrka, ursprungligen byggd år 554, och sedan tillbyggd på 900-talet. Det runda tornet började luta strax efter att det stod klart, och fler stöttande pelare och murar fick byggas för att stoppa upp lutningen. Lutande tornet i Labova! I kyrkan fanns tidigare ett stort silverkors som sades innehålla en relik; en flisa från Kristi kors. Silverkorset blev stulet 1989.

Lunchen serveras på en liten uteservering mittemot kyrkan, och sedan fortsätter vi ritten nedåt i dalgången till Libohova, en ort med cirka tvåtusen innevånare. Vi lämnar hästarna på en liten gård i utkanten av samhället, och jag passar på att besöka de två bunkrar som ligger på andra sidan vägen, ja, till och med krypa in i den ena för att känna på atmosfären.

A bunker with a view!

För första gången under turen ska gruppen dela på sig för natten. Sex personer ska stanna på gården, och fyra ska bo hos ett annat par en bit därifrån. Det blir jag, Ellie, Katarzyna och Slawek som blir skjutsade till det andra stället uppe i staden. Våra värdar Arti och Dadusha är ett pensionerat par, som flyttat från Tirana till denna vackra trakt med sin rena luft. Arti har låtit bygga huset helt efter egna ritningar, det stod klart 2010 och han är med rätta väldigt stolt. Huset är fyllt med konst, den öppna spisen är dekorerad med ett familjeemblem som Arti ritat, och Dadusha har virkat gardinspetsar med samma emblem. Ett sant konstnärshem! Runt huset finns en trädgård med stenpartier, grillplats, grönsaksodlingar och fruktträdgård.

Vi har en mycket trevlig kväll runt det välfyllda middagsbordet, och senare vid brasan i öppna spisen. I bakgrunden snurrar en LP med soft jazzmusik. Arti och Dadushas två barn är båda framstående kulturarbetare i Tirana, och till en födelsedag överraskade de föräldrarna med en egenproducerad Beatlesföreställning. Jag är tvungen att fråga: fanns det möjlighet att lyssna på Beatles under kommunisttiden, när allt västerländskt var förbjudet? Naturligtvis, säger Arti, men bara i största hemlighet och med väldigt nära vänner. En gång hade han legat riktigt illa till, när en tillfällig besökare skvallrade om att det obligatoriska Enver Hoxha-porträttet saknades i bostaden, men tack vare sin viktiga roll som ingenjör i industrin undgick han att fängslas.

Dadusha med sin goda mat, mycket från egna trädgården

Arti filosoferar

Sjätte riddagen

Vi äter frukost och packar vår egen lunchpåse, och njuter av utsikten från terrassen. Arti förklarar att han nu betraktar oss som vänner till familjen, och att vi är välkomna tillbaka närhelst vi önskar. Ilir hämtar oss med bilen och vi återförenas med hästarna och resten av gruppen. Sista riddagen; så fort en vecka går, och likväl känns det som en evighet. Rutinerna är nu bekanta, och jag har äntligen lärt mig att knyta en snygg snara av grimskaftet, att hänga på sadeln. Uppför en brant stigning, och sedan ser vi Gjirokastra på andra sidan dalen.

Vi gör ett stopp uppe på höjden, vid ruinerna av staden Antigonea. Staden grundades år 295 före Kristus, på order av kung Pyrrhus. Ja minsann… Pyrrhus med den berömda Pyrrhus-segern (en dyrköpt seger) och en syssling till Alexander den Store. Staden var en gång i tiden mycket stor, och omgärdad av försvarsmurar. Den återupptäcktes och började grävas ut först på 1970-talet, men av ekonomiska skäl är bara cirka tio procent utgrävt. Resten ligger tryggast under jord än så länge.

Så den sista biten tillbaka till stallet, som vanligt brant upp och brant ner, över vattendrag och genom betesmarker. Vid stallet tar vi in hästarna i deras boxar, sadlar och tränsar av, bjuder på ett äpple och säger hej då till våra kompanjoner. Alla hästarna släpps sedan ut i paddocken och vidare ut i naturen, men Tomi vänder om och undersöker först om de andra hästarna lämnat något ätbart i sina boxar. Vi ryttare intar våra lunchpåsar på en servering i närmsta by, och har eftermiddagen på oss att titta på Gjirokastra, före morgondagens hemresa. Slut på ett underbart äventyr!

Hej då Tomi!

Tidigare: Till häst i Albanien – del 1

Till häst i Albanien – del 2

2019-05-09T08:10:40+00:008 maj 2019|0 kommentarer

Lämna en kommentar