Till häst i Albanien – del 2

Till häst i Albanien – del 2

Tredje riddagen

Vid frukosten serveras en omelett med stora möra köttbitar i. Jag ger det mesta av den till Slawek från Polen, och koncentrerar mig istället på te, bröd, ost och marmelad, för det finns gränser för hur mycket jag orkar äta klockan 8 på morgonen. Hästarnas utfodring har de morgonpigga polackerna skött om, men jag är på hugget och sadlar själv inför avfärden klockan 9. Idag ska vi rida en rundtur i dalgången, och sedan komma tillbaka till samma ställe.

Vi rider norrut; ner i en flodbädd, över klippor, och leder sedan hästarna nerför en lång, brant, stensatt men mycket ojämn väg. På 1600- och 1700-talet var det här en huvudled i området. Nu finns här bara några storögda turister till häst, och enstaka herdar med kor, får och getter.

Högertrafik

Lunchstoppet sker i byn Hoshtevë, i Katerinas Bed & Breakfast, en enkel servering med två övernattningsrum på andra våningen och en hänförande utsikt. Efter maten besöker vi byns vackra och unika kyrka från år 999 efter Kristus, fylld med makalösa målningar. Den har klarat sig förhållandevis oskadd genom kommunisttiden, kanske för att den låg så avlägset från städer och större vägar.

Kyrkan i Hoshteve

Ridturen går nu söderut igen, på andra sidan dalgången. Grusvägen vi följer är gropig och stenig, men ändå farbar med bil. När vi vänder ner i dalen igen passerar vi resterna av klostret Nivan Saint Mehilli, byggt 1702, och efter det kommer vi fram till en av de ursprungligen fyra stenvalvsbroarna över floden, byggda på order av Ali Pasha under sent 1700-tal. En av dem rasade tragiskt nog i årets vårflod, men tre finns kvar. Vi leder hästarna över, en och en. När vi är tillbaka hos Helena och Vasilij värmer solen gott, och det blir te, kaka och raki på terrassen före middagen.

Vår guide Aurel framför stenvalvsbron

… och så traskade vi över!

Helena och Vasilij

Bakom det strävsamma paret finns en gripande historia. När Vasilij och Helena var unga och nygifta fängslades Helenas far av den albanska kommunistregimen, och dog i fångenskap. När någon utsetts till regimens fiende så påverkade det hela familjen. Alla var tvungna att ta offentligt avstånd från den dömde och hans familj, annars väntade uppsägning, deportation och utanförskap. Vasilij arbetade som lärare, men fick välja: skilsmässa från Helena eller uppsägning. Vasilij höll fast vid Helena och fick aldrig mer arbeta som lärare. Han hankade sig fram på hantverksjobb (vilket han gjorde med den äran, han var bland annat stenläggare och har varit med och lagt om taket på den vackra kyrkan i Hoshtevë). Vasilij klappar sig för hjärtat och säger ”Familjen är viktigast”. De fick fyra söner och flera barnbarn som de är mycket stolta över; en son med familj bor nu i Tirana och de andra tre i Grekland.

Fjärde riddagen

Vi vinkar av Helena och Vasilij på gårdsplanen och fortsätter söderut. Nu lämnar vi regionen Zagoria och rider istället in i Pogoni, en region som spänner över både Albanien och Grekland. I dalen finns en hel del gröna ängar som lämpar sig för galopp. I Albanien är det förbjudet att hägna in sådant som man inte odlar. Trädgårdarna och de få åkerlapparna är alltså inhägnade med staket, medan alla betesmarker är öppna och stängselfria.

Sista galoppen före lunch går över ett öppet fält, och guiden som rider sist i gruppen drar förbi, förmodligen för att få upp farten på de sävliga hästarna i sluttruppen. Den vanligtvis lugne Tomi lackar ur fullständigt när han blir omsprungen, och gör några bocksprång. Jag sitter löst för ett ögonblick, men motivationen att hålla mig kvar är hög. Jag klamrar mig fast med benen i ett järngrepp kring Tomis runda mage, och återfår balansen!

Lunchen intas vid ännu en av Ali Pashas stenvalvsbroar; bron finns kvar men vägen dit är igenvuxen och går inte längre att urskilja. Jag blir mest exalterad över alla små vilda pärlhyacinter som växer i den fuktiga myllan på bron. Mer oroande är en buske, vars rötter förmodligen kommer att spränga bron om den får hållas. På vägen därifrån blir det galopp över öppet fält igen, men nu är jag beredd och håller Tomi i tukt och förmaning.

Dagens ridtur avslutas i byn Poliçan. Vi befinner oss bara drygt en mil från gränsen till Grekland, och i byn lever en grekisk minoritet. Poliçan ger begreppet avfolkningsort en helt ny dimension. Från att ha haft över tvåtusen invånare som mest under tidigt 1900-tal, till femhundra vid 90-talets början, så är man nu nere på cirka sextio invånare. Detta trots byns vackra läge i en grönskande dal, omgiven av pampiga berg.

Poliçan

Vår värdinna heter Natasha, hennes man är byggmästare och deras hus är både vackert och välbyggt. Hon tar oss på en rundtur i byn, upp till den gamla kyrkan. Den är sorgligt nedgången. Under tiden som lagerbyggnad kom någon på idén att måla över de medeltida väggmålningarna med ljusblå färg, som de ansåg mer passande för ett lager. Och till de här avlägset belägna historiska klenoderna räcker inte Albaniens anslag för vård av kulturbyggnader. Nere i byn finns en nyare kyrka som verkar vara i gott skick, en rondell och en byggnad som ortens sjukhus och postkontor delar på.

Den gamla kyrkan

Sjukhuset, med postkontor nere till höger

Natasha bjuder på turens mest överdådiga middag, något mer kryddad än de tidigare och med tydliga grekiska inslag. Hon bär in fat efter fat med delikata smårätter; sallader, tzatziki, burek, panerad zucchini, ricotta, korvar och oliver, och jag äter tills jag storknar. Efter det kommer en soppa med frikadeller. Frikadeller har aldrig varit min favorit, och i kombination med mättnaden är jag glad att husets hundar och katter står på parad under bordet. De vet att det kan vankas smakbitar! Sist kommer huvudrätten in, en bit av den gigantiska makaronipuddingen. Den öppna spisen värmer gott, men vi luktar alla grillbrasa när vi går till sängs.

Natasha med makaronipudding

Frikadeller, pleeease!

Tidigare: Till häst i Albanien – del 1

Nästa: Till häst i Albanien – del 3

2019-05-08T20:00:32+00:005 maj 2019|0 kommentarer

Lämna en kommentar