Med lokalbussen till Pangani

Efter en vecka i Tanzania har jag tappat greppet om pengars värde. Många försöker tjäna några extra kronor på oss som turister, men priserna som saltats kraftigt är fortfarande billiga. Vår lyxiga 30 mil långa resa från Arusha till Lushoto, i baksätet på en privatbil, kostade 150 kronor per person. Nu ska vi vidare mot Tanga vid Indiska Oceanen, och tar lokalbussen istället. 25 kronor för en 15 mil och fem timmar lång resa. Väldigt mycket bussresa för pengarna!

Vi går på i början av turen och är lyckosamma nog att få ett säte att sitta på. Bussen stannar hundratals gånger utmed vägen, folk kliver av och på, och vid varje stopp drar ett dammoln in som lägger ett tunt rött lager över oss och allt i bussen. Förutom passagerare forslas även säckar med mat, och vid ett stopp kliver en kvinna på bussen med en knippe bestående av fyra levande höns, hopbundna vid fötterna! Flera får stå i mittgången. När vi närmar oss Tanga kör vi mot någon slags vägtull, och på given signal hukar alla de som står sig ner mot golvet, och genom bussrutorna syns bara vi på sätena.

Att resa på egen hand i Tanzania är helt enkelt inget för veklingar. Det är otroligt varmt, och det är väldigt dammigt. Man måste vara utrustad med en flaska vatten, men också en stor blåsa, för toalettstoppen lyser med sin frånvaro. Väl framme i Tanga blir vi anstormade av minst 20 personer som vill erbjuda sina tjänster; guidning, boende eller taxi. Efter att vi snäst av dem och samlat oss lite bestämmer vi oss för att åka vidare till Pangani, en liten ort fem mil söderut. Vi förhandlar med en taxichaufför som avvaktat på behörigt avstånd, och kommer överens om ett pris. Det som på kartan såg ut som en skaplig väg visar sig dock vara en dammig grusväg med kraterstora hål i vägbanan, och det tar ytterligare två timmar innan vi framme.

I Pangani blir vi mottagna av Kassim, byns store fixare. Kassim är både muslim och rastafari, en något otippad kombination, men om man inte tar allt för allvarligt på någotdera så är uppenbarligen allt möjligt. ”Vilken typ av boende vill ni ha?” frågar han, och vi svarar reflexmässigt: ”billigt”. Kassim tar oss på orden, och visar oss till ett boende där toan luktar mögel, handfatet är trasigt, fläkten dånar som i en maskinhall och myggnätet har stora revor. 20 kronor per person och natt. Efter en natt konstaterar vi att vi nog kan kosta på oss något lite lyxigare. Vi byter boende, femdubblar insatsen och standarden höjs i motsvarande grad.

Här tar vi vårt första dopp i Indiska Oceanen, och tar det lugnt i några dagar. Jag kan räkna turisterna i Pangani på mina tio fingrar: jag själv, min reskamrat Ingrid, en annan svensk som heter Charlie, en familj på tre personer av okänd härkomst, ett ungerskt par och en brittisk BBC-filmare. Charlie är en mycket sympatisk kille i 25-årsåldern, som blivit av med både pass och pengar vid Kilimanjaro, och som nu liftar sig fram och förlitar sig på människors godhet. Kassim har lånat ut ett tält som han bor i, vi bjuder på ugali (majsgröt), och när han ska åka vidare till Dar Es Salaam har hans nyvunna afrikanska vänner skramlat ihop till en bussbiljett. Ibland är världen annorlunda och så mycket bättre än man förväntar sig!