Inspirationssvacka

Det har tagit emot att skriva blogg den senaste tiden. I mitt allra första blogginlägg den 14 december 2016: Nu är jag på gång…  slog jag fast: ”Inget ont om vardagen… […] Men jag lovar att mina inlägg ska bli mer spännande än så!”

Under den här exceptionella tidsperioden i mitt och andras liv är – motsägelsefullt nog – vardagen extra påtaglig. Inget sticker ut, knappast något händer. Jag har ingen lust att skriva tårdränkta inlägg om att jag just nu skulle suttit till häst i Marocko. Inte heller om att sommarens efterlängtade musikfestival i Norge ter sig allt mer osannolik. Jag har ingen längtan efter att få några kommande resplaner på pränt, för jag ser bara en stor osäkerhet i framtiden. För två månader sedan påbörjade jag ett inlägg med tips till den som vill vandra Inkaleden i Peru, men det känns mest provocerande i dagsläget.

Min teori är ändå att när livet sätter krokben så måste man sträva framåt. Jag kämpar på med att skriva, för annars blir det svårare att komma igång framöver. ”Inspiration är till för amatörer” är ett citat från min hatkärlek Jan Guillou som jag ramlade över; viljestyrkan får jacka i när kreativiteten dalar. Jag närturistar och vandrar för att roa mig, och trädgården inspirerar mig fortfarande mycket.

Årets första humla

Närfirad påsk

Närodlat har länge varit min ledstjärna, och nu kommer närfirat stort! De senaste fem åren har jag firat påsk borta: i Sälen, i Funäsdalen, på Ven, i Sälen och i Albanien. I år fick jag chansen att ta in björkris, plocka fram några hönor och en påskduk och göra det lite fint här hemma. Själva påskafton firades på andra sidan kommungränsen i Herrljunga kommun, vid torpet Öna som tillhör min pappas jaktlag. Öna är den bestämda formen av substantivet ö, på västgötska. Någon ö har det aldrig varit vad jag vet, även om det ligger vid en liten sjö och en stor mosse. En gång i tiden fanns här några kor och en hög grad av självförsörjning. Vi ägnade oss åt utomhusaktiviteter, åt god mat och hade videomöte med andra familjemedlemmar i Frankrike, Göteborg och Jönköping. Trevligt!

Hönor från min pyssliga period, porslinsmålning på 80-talet

Torpet Öna, sett från sjön

Sista grillkorven, när glöden är som bäst

Tillbaka till den västgötska naturen

Genom åren har jag tillbringat väldigt mycket tid i den västgötska naturen; jag har bott på landet, haft hästar och hundar, plockat svamp och studerat blommor. Men de senaste drygt tjugo åren har jag blivit mer urbaniserad, hållit mig mer i trädgården, gått några få rundor endast i motionssyfte och specialstuderat naturen mest på resa; stenar, blommor och träd i andra länder och världsdelar.

Mina skogspromenader och vandringar hemmavid under den senaste tiden har därför blivit som ett kärt återseende! Jag har fascinerats av mossor och lavar, tickor, älgbajs och hackspettshål, revlummer och klockljung, årets första citronfjäril och humla. I kanten av mossen kvittrade två oblyga småfåglar som jag senare tror mig ha artbestämt till svartmesar, jag är inte så kunnig på fåglar.

Vid jaktmarkens viltvatten fanns flera olika fåglar: knipa, änder, kanadagås och två tranor. Alla blygsamma tranor placerar ut sig två och två i naturen och håller sig på behörigt avstånd från nyfikna naturskådare, medan alla extroverta tranor samlas i tusental på åkrarna vid Hornborgasjön, stilar och dansar omkring. Så besvikna de kommer att bli, då publiken uppmanas följa trandansen via webbkameror i år.

Det här är tiden för eftertanke, att ta ett steg tillbaka.

Knotig tall på mossen

En ticka med dekorkant

I bakgrunden lyfter en trana, men den är snart tillbaka igen