Galopp i Georgien – från ett till hundra på sju dagar

Galopp i Georgien – från ett till hundra på sju dagar

Jag hade sanningsenligt fyllt i kravformuläret för ridresan i Georgien. Ja, jag är en erfaren ryttare som ridit till och från sedan sjuårsåldern. Ja, jag känner mig bekväm i både skritt, trav och galopp. Vad jag medvetet lyckats förtränga är att jag är en mycket otränad ryttare, som suttit till häst endast fyra gånger tidigare i år.

Nu är det upp till bevis, och det är med ett visst pirr av nervositet jag går in i stallet för att möta min fyrbenta kamrat för de kommande sju dagarna. De tvåbenta har jag bekantat mig med några timmar tidigare, efter en nattlig flygresa: vår guide Levan och de andra ryttarna; Anna från Sverige och Riitta, Heidi, Maija, Hanna och Johanna från Finland.

Hästarna ser långbenta och lite knotiga ut, hukande under den låga takhöjden i det enkla stallet. Jag får ögonkontakt med en häst som ser snäll ut och är bland de minsta, och stannar förhoppningsfullt vid honom. ”Jag vill ha den lägsta hästen” säger jag, orolig för själva uppsittningen. Ja, hästen Koro blir min! Han är nio år, cirka 155 cm hög och hälften fullblod och hälften Kabardin, en ras från ryska Kaukasus.

Vi sitter upp på våra hästar och rider iväg över en flod och uppför en backe, och har inte ridit mer än tjugo minuter innan Levan höjer rösten: ”Är ni redo för galopp?” Det står strax klart att det inte är tal om någon mesig svensk ridskolegalopp på slät mark i tvåhundra meter. Tempot är högt, underlaget ojämnt med tuvor och hjulspår och vi kryssar fram mellan buskarna i en del tvära svängar. Jag tar tyglarna i ena handen och ett krampaktigt grepp i sadeln med den andra, och tänker bara på att hålla mig fast och att hänga med.

Koro visar sig vara en pärla, så också de andra hästarna. Pigga och energiska, mycket muskler och lite fett; som hästarnas svar på maratonlöpare. Inga stolliga sidohopp och inga ambitioner att passera framförvarande häst, utan fullt fokuserade på att hänga på i det höga tempot. Ändå, efter första dagen är vi ryttare både upprymda, utmattade och lite chockade av den tuffa ridningen: fem-sex timmars ridning inklusive lunchrast, och nästan tre mil avklarade den första dagen.

Dag nummer två ökar tempot ytterligare. Mest minnesvärda är galopperna på skogsvägar, i sicksack med tvära svängar och lågt hängande grenar. Jag duckar efter bästa förmåga, men när jag någon gång kikar upp så –swosh- får jag strax en grenruska i ansiktet. Vid dagens slut är vi flera som pryds av rivsår i pannan och på näsa och kinder. Vi galopperar också nerför i långa slänter, något jag aldrig tidigare gjort. ”Det går alldeles utmärkt” säger Levan. ”Det gjorde kavalleriet förr, hur skulle det sett ut om de stannade i varje nerförsbacke?”

Galopperna är långa. Tror vi, ända tills Levan säger: ”I morgon ska vi ha en lång galopp”. Ja, begreppet lång galopp får en helt ny innebörd; kanske sju minuter, nerför en lång sluttning, genom en koflock, över två stora fält och utmed en lång väg. Näst sista dagen påannonseras examen i galoppskolan: cirka femton minuters galopp. Jag oroar mig lite i förväg; dubbelt så långt som den längsta hittills. (Om det till äventyrs finns någon icke-ryttare som läser detta och tror att det bara är att åka med på hästen, så välkomnar jag denne till att pröva på). Galoppen går bra, och både jag och hästen är genomsvettiga och trötta, men energifyllda på samma gång.

Vi gör sju dagar och tjugotre mil i sadeln, på fina hästar och i trevligt sällskap, genom Georgiens vackra landsbygd. Vid turens sista tältmåltid skålar vi – som alla tidigare kvällar – otaliga gånger i det inhemska vinet, och Levan berömmer oss alla till att ha klarat hans examen. ”Vi har kommit så långt från naturen, och all ridning har blivit så försiktig och välordnad. Jag vill ta oss tillbaka till naturen, som omväxling till våra bekväma och anpassade liv”. Levan är en man med en mission; på en vecka har han gjort oss till amazoner som inte räds något, och vi är mycket stolta över oss själva!

Turen arrangerades av Levan Kobakhidze. Den bokades hos Horsexplore, och var deras premiärtur till Georgien.

En youtubefilm som visar en av galopperna, och mig i cerise jacka: Fast canter to the camp . Filmen är tagen av Riitta Kosonen, som bloggar under namnet Riitta Reissaa

2018-10-05T14:45:45+00:00 4 Okt 2018|2 Comments

2 Kommentarer

  1. Christine - 29° 2018-10-20 vid 11:53 - Svara

    Wow vilken resa och upplevelse. 🙂

    • Eva 2018-10-21 vid 10:47 - Svara

      Ja, den bästa sortens resa: oförglömlig! 🙂

Lämna en kommentar