Så är det dags att besöka en av de nationalparker som fått min puls att stiga och mitt hjärta att klappa lite extra; ja, utan tvekan en av de mest utmanande och spännande från mitt perspektiv. Vadvetjåkka nationalpark inrättades 1920 i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap med fjällryggar, delta och dalgångar. Den är Sveriges nordligaste nationalpark, gränsar till Norge och kan bara nås med en mils vandring från E10 nordväst om Abisko. Vadvetjåkka är också en nationalpark som saknar markerade vandringsleder, stugor, vindskydd eller några som helst anläggningar. Som extra krydda finns en strid älv som man måste vada över för att ta sig vidare längre in i parken; en riktig tuffingpark alltså!

Hönsbären lyser upp

Även om jag bedömer det möjligt för mig att vandra en mil dit och samma väg tillbaka på en dag, så ter det sig allt annat än lockande – här behövdes en annan strategi. Vår plan blir att vandra dit, se oss om och tälta en natt, och sedan gå tillbaka dagen därpå. Sonen har godkänt upplägget trots att han inte är fullt lika begiven på att tälta som sin mor.

Inför vandringen får vi något av en vilodag, då vi förflyttar oss från Gällivare via Kiruna (där vi provianterar och tittar på stadens nyflyttade kyrka) och vidare till Abisko turiststation för middag och övernattning på vandrarhemmet. Efter frukost och lite ompackning av bagaget är vi iväg. Solen stiger på en klarblå himmel, över likaledes blå sjöar och blånande berg – verkligen en storvinst i väderlotteriet denna dag då det behövdes som allra mest. Vi missar parkeringen först, för det finns inga nationalparksskyltar vid vägen utan bara en liten skylt där det står Kopparåsen. Bredvid parkeringen startar leden och vi är iväg. Sonen bär tältet och några rejäla vedklabbar, medan jag bär stormkök och proviant; vi kan säga att vikten fördelas efter Marxs princip ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”!

Leden går i en långsträckt stigning upp på Kuokkelfjället. Det är så vackert att inga ord räcker till, och vackrare blir det ju längre upp på fjället vi kommer. Små sjöar, stenbumlingar utspridda av inlandsisen och bedårande vyer i alla väderstreck. Precis ovanför kanten av fjällbjörkskogen ligger Kuokkelstugan, byggd 1897 åt gruvfogden under den tid de bröt kopparmalm på fjället. ”Privat – visa hänsyn” står det på en skylt. Leden går precis förbi knuten, men jag undviker i alla fall att kika in i fönstret – stugan hyrs tydligen ut så här kan finnas folk.

Kuokkelstugan

Efter en lång vandring uppe på fjället vänder leden neråt igen, längs kanten av en sjö och genom en fjällbjörkskog. Höstfärgerna börjar komma och de sista hjortronen har mognat, men en och annan blomma kämpar på.

Bron, jag ser den! På andra sidan hängbron med svaj i spannet finns parkens informationsskylt, men den informerar också om att vi bara är nästan framme. För att verkligen komma innanför gränsen måste vi gå ytterligare några hundra meter medströms, så det gör vi såklart. En liten runda inne i min 29:e nationalpark! Tillbaka vid skylten pratar jag med ett par som stolt räknar in sin 30:e park, och de ska tillbringa två dagar i området.

Norskpyrola

Bron över Njuoraluspi

Nästan framme!

Bildbevis: gränsstolpe

Bästa tältplatsen har vi redan sett ut på södra sidan av bron; högt, torrt, plan mark, utsikt över älven och en eldplats kantad av stenar som någon före oss byggt. Tältet reses och eftermiddagen går i sakta mak, utan varken störningar eller mobiltäckning. Jag sitter länge på en sten nere vid älven, njuter av solen och lyssnar på vattnets porlande. Vi äter snabbnudlar kokta på stormkök; jag har glömt gafflarna i bilen men nudlar går ju bra att slurpa i sig. Till efterrätt blir det nyplockade blåbär och lite senare på kvällen grillar vi korv över öppen eld. När solen går ner vågar några myggor sig fram, men de är fortfarande få och uthärdliga.

Njuoraluspi, med klart och gott vatten

Ansträngningen och all den friska luften tar ut sin rätt, så jag kryper ner i sovsäcken ganska tidigt och där sover jag gott i tio timmar. Sonen vaktar elden tills den brunnit ut och går dessutom ut mitt i natten för att kolla efter det norrsken som någon tipsat om. För mig slår en uppvärmd sovsäck högre, men han rapporterar också att inget norrsken syns till. På morgonen får mitt lilla stormkök jobba skift, med disk av kitteln mellan varven. Först kaffe, sedan blåbärssoppa och slutligen lagar sonen sig en korvsoppa, med nudlar och bitar av en överbliven grillkorv. Vinden har tagit i och min uppfinning: ett vindskydd av en bit gammalt liggunderlag av termoplast behövs för att hålla stormköket kokande. Jag känner mig plötsligt som en skapligt rutinerad friluftsmänniska.

Vandringen tillbaka är lika vacker som dagen innan, men betydligt blåsigare – uppe på fjället får jag streta i motvind. Det är lördag och vi möter fler vandrare än under gårdagen, då vi kunde räkna dem på ena handens fingrar. Till slut ser jag vägen, parkeringen och min lilla orange bil i fjärran, och också malmtåget som passerar på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik. En härlig vandring är slut, i det härligaste av väder! Även om mina steg inne i själva parken är lätträknade, så räknar jag in Vadvetjåkka bland mina allra bästa nationalparksupplevelser.
Vår bilfärd går sedan vidare in i Norge, med lunchstopp i Narvik.