Island är verkligen en hästnation, där hästen fortfarande spelar en viktig roll i samhället. Överallt finns de, islandshästarna, i stora mångfärgade flockar. Bredvid de flesta asfalterade bilvägar finns en grusad hästväg och… lite ovant för en svensk före detta ponnytjej; på flera restaurangmenyer erbjuds hästfilé.

Jag är inte så sugen på att smaka på någon häst, men att rida en tur är en självklar aktivitet när man är på Island. Så självklar att båda mina vuxna barn vill hänga på! För sonen är det första gången sedan ponnyridning i sjuårsåldern, för dottern fjärde gången på över tjugo år.

Pólarhestar

Vi bokar en tur hos Pólarhestar nära Grenivik, cirka 25 minuters bilresa från Akureyri. På gården blir vi omhändertagna av vår guide Nora, en sommarjobbare från Tyskland, som berättar att hennes föräldrar en gång tog henne till den svenska stad som bär hennes namn. Nora ber mig vänligt men bestämt att lämna min egna ridhjälm i bilen, och hänvisar oss istället till deras hjälmar, med en tunn buff under. Anledningen är rädslan för att få in främmande smittsamma sjukdomar bland de isolerade isländska hästarna. Sedan får vi skriva under ett antal ordningsregler: Inte rida förbi guiden, hålla avstånd, hålla i tyglarna med båda händerna och inte fotografera från hästryggen.

Jag blir tilldelad hästen Björk, och efter instruktioner, uppsittning och anpassning av stiglädren bär det iväg i det vackra landskapet, gråmulet men uppehållsväder. En bit bort på vägen frågar Nora om vi ska tölta. Barnen ser tveksamma ut, men jag använder den lilla föräldraauktoritet jag har kvar och säger ja, och det går bra! Vi rider en bit upp på berget och ser raviner, forsar, utsikt över fjorden och en fågelfamilj som springer i den lågvuxna växtligheten. Innan vi kommer tillbaka till stallet har jag brutit mot tre förhållningsregler av fyra: jag har fotograferat från hästryggen med enhandsfattning nära framförvarande häst, dock inte Noras.

Vi är nöjda och glada, och när turen är slut bjuds det på fika: kaffe, thé eller varm choklad och mjuka kakor utanför stallet. Det är fortfarande några andra ridgrupper ute, men de hästar som finns vid stallet ska ut på bete igen, och vi får vara med om ett fartfyllt hästsläpp där flocken springer med fladdrande manar utmed vägen, med två uppspelta fårhundar i hasorna.

Hemsida: Pólarhestar

Hestaleigan Kátur

Jag har inte riktigt fått den dos av ridning jag vill ha, så tre dagar senare bokar jag en ridtur hos Hestaleigan, bara några kilometer från stugan där vi bor. Här väljer jag en tur som utlovas vara fartfylld, för erfarna ryttare, och gruppen består av guiden från Danmark, mig själv och en kvinna från England, som liksom jag tillfälligt lämnat sina reskamrater för att stilla den egna ridlusten. Min häst heter Vikingur och är pigg och alert, till och med lite känslig för en prasslande regnjacka, något som varje islandshäst torde vara bekant med sedan fölsben. Vår ridtur går inåt i dalen, utmed älven, och vi töltar långa sträckor och tar även en fartfylld galopp.

Vad är det där tölt egentligen? Jo, tänk er en människa som tävlar i gång, och tar sig fram lite struttigt, hela tiden med en fot i marken men ganska stilla överkropp. Ungefär samma gäller för tölt. Det är en slags snabb skritt, hela tiden med en hov i marken. Effekten blir att hästens rygg är stilla istället för stötig, som i traven då hästen svävar, landar, svävar och landar.

Vilken tur var bäst? Båda hästarna var toppen. Det var roligt att galoppera och att tölta mycket på tur nummer två, men naturen var ännu vackrare vid Grenivik och att ha barnen med var naturligtvis det allra bästa!

Hemsida: Hestaleigan Kátur (med ett informativt youtubeklipp om islandshästens fem gångarter)